Alla vill klappa rondellhunden
ÅSA LINDERBORG om bombliberalerna och yttandefriheten
Det är alltid nödvändigt att försvara yttrandefriheten, särskilt när dess fiender tar till våld. Fallet Lars Vilks är inget undantag, men att göra honom till martyr – vilket han hett eftertraktar – leder vilse.
Yttrandefriheten är meningslös om den inte skyddar den avvikande uppfattningen, den som majoriteten – eller överheten – finner obehaglig. Ingen kan påstå att Vilks rondellhund och konstblogg speglar en sådan uppfattning.
Aftonbladets kultursida har också publicerat Vilks teckning, i samband med en artikel av Jan Guillou (20/8). Vi har inte drabbats av någon muslimsk vrede för det. Kanske för att vi inte koketterade med publiceringen. Kanske för att vi inte kan förknippas med den allmänna hetsen mot araber eller något stöd för ockupationskrigen mot Afghanistan, Irak och Palestina.
Att den liberala pressen nu med emfas försvarar Vilks rätt att rita vad han vill är viktigt, men samtidigt är deras patos för yttrandefriheten iögonfallande selektivt. För tre år sedan fick Björn Eklund på Ordfront sparken för en artikel om Balkankrigen. Det skedde efter ett drev av framför allt Expressen och Dagens Nyheter. Vi som då försvarade yttrandefriheten sades utgöra ett hot mot demokratin. Nyligen sparkade Connex Sekobasen Per Johansson eftersom denne påtalat bristen på säkerhet i Stockholms tunnelbana. Det upprörde ingen liberal ledarskribent. Yttrandefriheten på arbetsplatserna är tydligen ingenting värd. Är det ett problem?
Ivern att klappa rondellhunden, vad beror den på? Är det för att den lockar fram en efterlängtad hotbild? Bombliberalerna älskar när muslimska företrädare – i det här fallet oklart vem – utfärdar sina fatwor, eftersom de leder till den polarisering, ”civilisationernas kamp”, som krävs för att legitimera den västerländska nykolonialismen. I det vidriga kriget finns det offer på alla sidor.
