De kommer alltid sätta vinst före elevers bästa
Alla inser vikten av bemannade skolbibliotek – utom Timbro
Barn blir sega i kolan av sociala medier, oändlig skärmtid och obefintligt bokläsande. Vuxna också.
Alla blir lite trögare, tänkta tankar upphör halvvägs. En 44-årig journalist (jag) är inte nödvändigtvis mer motståndskraftig än oskyldiga ungar. Alltså är det både lätt och rätt att säga att bokläsning är bättre för vuxna än att scrolla hundra videos på gulliga hundar, mysbyxor som ser ut som kostymbyxor och hur man bäst gör folded eggs i wokpanna. Eller vad man nu har för tok i sina algoritmer.
Men det är viktigare att politiken lägger sig i och erbjuder avgränsningar och alternativ när det gäller barn.
Vi geronter har större rätt att sabba för oss själva än för kidsen.
Det är därför sånt som bemannade skolbibliotek, initiativ för mer läsning i skolan och insatser för att tillgängliggöra litteraturen för barn och unga måste finnas och måste få kosta. För de flesta är detta självklarheter. Till och med för politikerna.
Ändå händer så lite.
En av bromsklossarna, som alltid när någon vill göra något bra för världen, är Timbro. Tankesmedjan är inte bara en plantskola för framtidens högermakthavare och en reträttpost för högerdebattörer som blivit av med jobbet. De är också motståndare till allt gott som görs gemensamt.
I veckan skrev Lovisa Lanryd, välfärdsansvarig på Timbro, en text om skolbiblioteken på Göteborgs-Postens kultursida.
Där använder hon ett barn på en förskola i Sundbyberg, en pojke med svårigheter att göra sig förstådd, som behövde lästräning och större ordförråd, som slagträ i diskussionen om bemannade skolbibliotek.
Vad hon inte skriver i sin text är att Timbro alltid motsätter sig alla satsningar som skattefinansieras
På något outgrundligt sätt blir denne pojkes ovanligt stora behov av riktad hjälp ett argument emot generella satsningar på bemannade skolbibliotek: Eftersom många barn har lika bra (eller dålig) läsförståelse i dag som 2016, medan andra, som den här lillgrabben i Sumpan, behöver betydligt mer hjälp, är det enligt Lanryd helt fel att lägga pengar på bemannade skolbibliotek.
Hennes argument vilar på idén om att pengarna kan användas mer effektivt. Att riktade insatser är bättre.
Det kan låta som om det hänger ihop men låt er inte luras: Vad hon inte skriver i sin text är att Timbro alltid motsätter sig alla satsningar som skattefinansieras. Riktade eller ej.
Bibliotek har dessutom fler funktioner än att öka läsförståelsen som den mäts i ofta citerade undersökningar som PIRLS. De ska bland annat ”verka för det demokratiska samhällets utveckling” och ”främja litteraturens ställning”. Så lyder lagen, vilket är ballt och värt att värna.
Lanryd nämner inte heller att införandet av privata vinstdrivande skolor i Sverige – Timbro och nyliberalernas kanske främsta, och därmed värsta, framgång – har lett till att inte ens hälften av Sveriges skolelever har tillgång till skolbibliotek över huvud taget. Inte ens obemannade sådana.
En rapport från Lärarstiftelsen från 2022 visade bland annat att 80 procent av landets gymnasieelever i kommunala skolor hade tillgång till skolbibliotek medan siffran för de privat drivna skolorna var endast 15 procent.
Helt enkelt för att det är lättare att tjäna pengar om man struntar i att ha en bibbla.
Det är alltid så Timbros och stora delar av högerns vision tar sig uttryck i verkligheten. Oavsett vad de skriver i kulturtexter om utsatta barn.
I dag är det alltså de bemannade skolbiblioteken som Timbro motsätter sig.
2011, när en lag stiftades som slog fast att alla skolor ska ha tillgång till någon typ av skolbibliotek, motsatte de sig också detta: ”de nya kraven på skolbibliotek är ett oroande tecken i tiden”, stod det då i Timbros rapport. Naturligtvis.
I ord kan Timbro tala om värdet av bildning – i handling visar de att omsorgen i bästa fall gäller möjligheten till bildning för medel- och överklassen.
I samhällsdebatten i stort finns tendenser till en tillnyktring i både frågan om barns läsning och vår relation till techjättar och sociala nätverk
Har du orkat läsa så här långt? Utan att hoppa över till en annan app? Då är det ändå inte säkert att du minns inledningens passage om tiktokhjärnorna vi, både barn och vuxna, får när vi evighetscrollar hellre än läser.
Men även på det området finns ingripanden civilisationen måste göra. Jonathan Haidt har i sin bok ”The anxious generation” formulerat ett antal förslag, bland annat en begränsning av sociala medier så att de inte når någon under 16 år. I sin text om boken i den här tidningen konstaterar Marika Lindgren Åsbrink att åldersgränser inte räcker, att även regleringar av techbolagen krävs.
Den amerikanska filosofen Shoshana Zuboff, vars bok ”Övervakningskapitalismen” uppmärksammades stort här hos Aftonbladet Kultur för några år sedan, menar också att stenhårda regleringar av techbolagen är den enda vägen framåt.
Hon har formulerat det så här: ”Vi tror att våra barn leker med den digitala tidens nya coola leksaker, när dessa i själva verket designats för att använda våra barn som leksaker.”
I samhällsdebatten i stort finns tendenser till en tillnyktring i både frågan om barns läsning och vår relation till techjättar och sociala nätverk. Det är glädjande. Hashtag slay.
Men låt mig göra en liten förutsägelse. Timbro och Lovisa Lanryd, samt hennes efterträdare precis som hennes företrädare, kommer alltid stå först i ledet och skrika ”nej!”.
De kommer att protestera varje gång samhället vill sätta ramar, satsa pengar eller ta initiativ som gynnar människor, exempelvis skolelever, på bekostnad av företagens frihet att experimentera sig fram till större vinster.
