Kritik och konsekvens
Inför recensionerna av Lars Noréns dagböcker spekulerade vi här på kulturredaktionen vem Dagens Nyheter skulle anlita som gästrecensent. Förvåningen var stor när det visade sig att Leif Zern själv tagit på sig den delikata uppgiften. Detta hade kunnat innebära genombrottet för en ny sorts kritik – om det funnits öppna spjäll mellan bok och recension, det vill säga att Zern i sak diskuterat anklagelserna mot honom. I?stället avfärdar han Norén som skvallertant och möjlig antisemit.
Kritiken kan inte, ska inte, vara neutral, men det ska finnas starka skäl att avstå från en recension av någon som står obunden. Zern skriver att han vägrar hotas till tystnad – som om en bokanmälan var hans enda möjlighet att tala. Den ska skriva som kan saken bäst, är ett annat försvar. I så fall borde männen Maja Lundgren smädar ha recenserat Myggor och tigrar – de har ju onekligen stora kunskaper i ämnet. Och bäst på vad? Det är inte dramatikern Norén som Zern intresserar sig för, och huruvida dagböckerna ger nya insikter om att arbeta med teater.
Zern raljerar nu över dem som ifrågasätter DN:s omdöme, i Nya Vågen (P1) fantiserar han om en ondskefull ”Norénombudsman” som drar upp de (o)moraliska gränserna. Allvarligare är att han i gårdagens DN knyter sig ett förkläde av Olof Lagercrantz och låter denne få personifiera ”integritet och kritikens självständighet”.
Vi är många som saknar Lagercrantz briljans, så tydlig i ljuset av nutidens ängsliga övningar. Men Zern glömmer att Lagercrantz skrev vackert om sina vänner, att han postade ursäktande smicker till dem han samma dag risade i tryck. Att han i kraft av sin position och penna höll litteraturen i ett strupgrepp samtidigt som han intalade sig själv att hans geni och civilkurage i alla lägen förhindrade att grumla objektivitet. Detta framgår bland annat av Lagercrantz delvis publicerade dagböcker.
