VÅLDSAM KLASSKILLNAD
Inpasset/Åsa Linderborg
Natten till lördagen den 6 oktober dog Riccardo Campogiani efter ett slagsmål på Kungsholmen. Den 5 maj 2005 avled Marcus Gabrielsen på Kungsgatan. Två till synes likartade tragedier men som behandlats helt olika i media och offentlighet.
De ungdomar som sedan förra helgen sitter häktade har fina namn, adresser och kontakter. Det har inte tonåringarna som dömdes för vållande till annans död efter misshandeln av Marcus.
I samband med Riccardos död har vi uppmanats till en nationell manifestation mot våldet. I Svenska Dagbladet (11 okt) skriver några namnkunniga företrädare för svenskt näringsliv om allas ansvar. Tonen i medierna är dämpad och andas förståelse, dialog, samtal.
Journalistiken om Kungsgatan, däremot, kokade av nationell vrede mot ”buset”, ”råskinnen”, ”mördarna”. Eller för att citera Gert Fylking: ”Vi måste lära oss att förstå att de där människorna inte är som vi. [...] De är annorlunda.” ( Expressen 2 aug -05.)
Drevet kring Kungsgatan – här deltog alla från Dagens Eko till kvällspressen – eskalerade när tingsrätten i en mycket välskriven dom frikände en av de åtalade och dömde de andra två till ett års fängelse respektive villkorlig dom. Krönikören Marie Söderqvist dreglade efter blod: ”Om Marcus föräldrar liksom skådisen Michael Douglas rollfigur i filmen Falling Down ger sig ut på en privat hämndodyssé skulle jag ha förståelse för dem. Jag skulle rent av i smyg, eftersom jag vet att det är fel och på sikt livsfarligt om medborgarna tar lagen i egna händer, heja på dem” ( Expressen 27 juli -05).
Överallt höjdes ropen för hårdare tag, lagstiftningen ansågs mesig och opålitlig. Kristdemokraterna krävde en civilkuragelag. ”Lynchjustis” skrev Erik Wijk här i Aftonbladet och nystade upp en rad myter och lögner som omgav dödsmisshandeln (30 juli -05). Ingen brydde sig. Först när hovrätten skärpte straffet till fyra års fängelse för alla tre lugnade sig opinionen. I våras sände Uppdrag granskning reportage där han visar att mediedrevet kulminerade i ett justitiemord. Detta har förbigåtts med tystnad.
Det är inte den humanistiskt präglade journalistiken kring tragedin på Kungsholmen som är problemet, utan att människor behandlas olika beroende på vilka de är. Bär förövaren skor av märket Prada får döden en värdig inramning av sorg i stället för av primitivt hat. Ingen ylar efter hämnd eller att folk ska ta lagen i egna händer. Kanske för att vi journalister ser bilderna från Kungsholmen och någonstans känner igen våra egna barn.
