Tomtar i tiden
Alla har sin favorit bland tv:s julkalendrar och den jag rankar högst är Kaspar i Nudådalen från 2001. Det är samma manusförfattare, Pernilla Oljelund och Hans Rosenfeldt, som har skrivit årets julkalender, En riktig jul, den här gången i regi av Simon Kaijser. Men det som kännetecknade Kaspar i Nudådalen – värmen, bohemeriet, humorn, spänningen, dramatiken och budskapet – saknas i år.
Milas mamma ( Vanna Rosenberg) har träffat en ny man i folktomma radhusområdet och Mila tar hjälp av en slö och korkad tomtenissa ( Suzanne Ernrup) att sabotera romansen. Mila ( Olivia Nystedt) är en missunnsam, surmulen, välanpassad, otacksam och självsäker tioåring som aldrig ler eller skrattar. En jävla unge, med andra ord, som man omöjligt kan engagera sig i.
Intressantare är scenerna från tomteverkstan på Nordpolen. Det är öststatsaktigt grått och tempot är högt, här finns inte tid för varken paus eller reflektion. Tankarna vandrar till Viktor Rydbergs Grottekvarnen eller rentav till Karl Marx teorier om alienation och mervärde. Mitt i allt står Tomten ( Allan Svensson) – två meter längre än nissarna, i enlighet med den slitna tomteschablonen. En respektingivande gestalt som saknar förståelse för de anställda som inte orkar hålla tempot eller förmår visa framfötterna. En arbetsgivare i tiden, helt enkelt.
Det är nog inte alls så det är tänkt att man ska tolka julkalendern. Men hur det är tänkt, är inte lätt att begripa.
