Han arbetar dokumentärt som en medeltida krönikör
Åsa Linderborg om tv-serien Familjen Bonnier
På måndagen sänder Bonnierägda TV4 första delen av Gregor Nowinskis serie Familjen Bonnier.
Vi får följa hur en driftig sjuttonåring 1837 startade vad som snart skulle bli Sveriges största förlag. Här framkommer inget nytt, även om den judiska familjens kamp att accepteras som svenskar i en antisemitisk omvärld är både rörande och upprörande.
Problemet är alltså inte vad Nowinski berättar, utan vad han utelämnar. Hans sätt att arbeta dokumentärt är inte mer självständigt än en medeltida krönikeskrivares. Den som tyckte hans epos om Wallenberg var en sötsliskig historia kan förbereda sig på en sockerchock. (Han går från helig till heligare, bröllopsåret 2010 kommer en serie om Bernadotte.)
Bonnier kan bland kronjuvelerna räkna Albert Bonniers förlag, Dagens Nyheter, Expressen, Svensk Filmindustri, TV4 och lejonparten av tidskriftsmarknaden, men Nowinski – prisad även som ekonomijournalist – vill inte ställa frågor om ”makt” eftersom det riskerar att ”blockera samtalet”. Han puttrar hellre med familjealbumen. Så hjälper han Bonniers bygga varumärke på samma sätt som Peder Swart gned Gustav Vasas regalier.
Den som vill diskutera Bonniers makt – över marknaden och över tanken – begår etikettsbrott. Det blir lätt så, när de flesta journalister antingen arbetar för Bonniers eller ser dem som en möjlig framtida försörjare. Men man ska inte överdriva. En av de vanligaste vänstermyterna är att tidningsägarna sitter och godkänner alla artiklar innan tryckpressarna dunkar igång. Ideologiproduktionen i demokratiska samhällen är, tyvärr, intrikatare än så. Familjen Bonnier är inte åsiktsintolerant, man sätter värde på sina radikala författare och kulturskribenter. Man accepterar de flesta ståndpunkter, bara de ger pengar eller prestige. (Ungefär som Schibsted.) Men inte heller pluralismen ska överdrivas; den borgerliga huvudlinjen måste ligga fast och i Bonnierpressen har högerregeringen en pålitlig anförvant.
Genom DN och i EU lobbar Bonniers för ett avskaffande av presstödet, vilket skulle innebära döden för de flesta konkurrenter. Man vill få bort reklamskatten, samtidigt som man håvar in skattepengar i distributionsstöd. TV4 gör rekordvinst då man efter en ägarkampanj slipper betala konsessionsavgiften. Etcetera. Att Bonniers tjänar multum är dock ointressant, vad vi behöver diskutera är Bonnierkoncernen som ett demokratiproblem. Det är möjligt att sådana frågor skulle ”blockera” för Nowinski, men man ska inte ta förgivet att ämnet är tabu. Familjen Bonniers företrädare är mycket älskvärda och jag inbillar mig att något av den vidsynthet gått i arv som kännetecknade anfäderna, och som faktiskt var förutsättningen att en djärv sjuttonårings förlagsdrömmar skulle växa till ett medieimperium.
