NU TAR VI ÖVER!
Aftonbladets nya kulturchefer KARIN MAGNUSSON och ÅSA LINDERBORG intervjuar varandra
I dag tillträder KARIN MAGNUSSON och ÅSA LINDERBORG som chefer för Aftonbladets kulturredaktion. De träffades över en fika och intervjuade varandra om politik, musik och guilty pleasures.
ÅSA LINDERBORG OM KARIN MAGNUSSON
Bordet är vingligt så kaffet skvalpar och Karin Magnusson trycker resolut till det med foten. Hon är sån, en problemlösare som ser möjligheter i allting.
Den nya kultursidan ska presenteras först på bokmässan i september. Den här intervjun ska alltså inte förespegla något manifest som ännu inte finns. Det gör att jag inte vet hur jag ska lägga upp samtalet, så i stället för att fråga om väsentligheter ber jag henne recensera min mp3-spelare. Det kräver ett visst mod eftersom jag är helt off och Karins passion är just musik. Dessutom har hon barn med en musiker och lever ihop med Alcazars manager.
Hon scrollar förbi Stan Getz och Cecilia Bartoli, säger att hon aldrig förstått The Clash och än mindre varför alla vänsterintellektuella prisar Cornelis Vreeswijk. Hon ogillar Ebba Grön och när hon som artonåring stängde dörren till folkhögskolan i Kalix, stängde hon även dörren till proggen. Vid det här laget biter jag mig nervöst i underläppen så läppstiftet flagnar, men så skiner hon upp med sin generösa mun: Bob Dylan! Feist!
Så vi skulle kunna laja en kväll till min musik? Ja ja, absolut!
Vi är olika på alla vis. Karin, till exempel, tränar flera gånger i veckan. Jag har aldrig besökt ett gym. Karin, å sin sida, har aldrig demonstrerat i hela sitt liv eftersom hon, som hon säger, inte är någon ”gruppmänniska”. Hon tycker att kollektiva manifestationer är bäst i form av tv-galor och OS-invigningar, men hon berättar också hur hon för några år sedan blev osams med sina grannar i samband med en bostadsrättsomvandling hon inte ville veta av. Föreställningen om 70-talet som ett politiskt decennium tycker hon är överdriven; i ”Sune-Sverige” – Karin är född 1972 och bördig från Västervik – såg man vänsterrörelsen som något apart och akademiskt.
Sune-Sverige. När vi pratar lär jag mig nya ord, min egen vokabulär känns i jämförelse som en äldre upplaga av Nordisk familjebok. Hon blandar med engelska uttryck jag låtsas förstå, efteråt slår jag upp dem i ett ficklexikon, ofta förgäves. Än värre är när hon pratar om utländska artister hon vill att vi ska skriva om. De flesta har jag aldrig hört talas om, men inte heller det låtsas jag om.
Min kulturjournalistik – som delvis är sprungen ur just 70-talsradikalismen – är en kamp på liv och död för alla människors lika värde. Det låter patetiskt, men jag kan inte låtsas vara sval när jag skriver. Även över Karin finns det något akut. Entusiastiskt rabblar hon upp smarta artikelidéer kring populärkultur. Bra kulturjournalistik, säger hon, ska problematisera vardagen och trivialiteterna, vara infallsrik och personlig. Hon ogillar texter som gömmer ett tunt innehåll bakom ett bombastiskt tilltal, avskyr den snobbism som proklamerar att en viss kultur är bättre än någon annan.
Vilken är den viktigaste kulturpolitiska frågan? undrar jag i samma andetag som jag själv svarar, att för mig är den största uppgiften att försvara yttrandefriheten och de kulturella uttryck som inte är samhällstillvända. Karin håller inte riktigt med. Hon anser inte att yttrandefriheten är hotad även om det finns en rädsla för åsiktsbrytning. En massa do-it-yourself-ungdomar gör mer media än någonsin; musik, film och tidskrifter skapas i en rasande hastighet. Hon vill slå vakt både om de fasta institutionerna och de icke stödberoende kulturproducenterna.
Jo, Karin ser hela tiden ser möjligheter. Hon är en ambitiös, rolig och prestigelös människa som inbjuder till kreativitet. Tillsammans ska vi finna en väg mellan viljan att gå på djupet och viljan att gå vidare. Och vinglar bordet allt för mycket, är det kanske bara att stampa till.
