En kutryggig studie i apati
Man gräver i julklappsstrumpan och volià! Kronblom, 91:an Karlsson, Åsa-Nisse och Lilla Fridolf ... i år igen!
Gubbarna är lika slöa som alltid och slappast är självklart Kronblom som i år firar 80 på sofflocket. Förr var han kanske ett slags kärleksfull satir över oviljan att arbeta, idag framstår serien som en kutryggig studie i apati. Vad kunde inte Prozac göra med den gamlingen?
... med givna hierarkier
Det händer dock att Kronblom springer ärenden åt den koleriske grosshandlarn – en lika antikvarisk som tidlös illustration av klassamhället. De sociala hierarkierna är naturgivna; konfrontation är nålstick och tillfälliga nesor.
Det aggressiva översitteriet är själva förutsättningen för serien om 91:an. Mandel, som fyller 75 lagom tills Sverige avskaffar den allmänna värnplikten, kan fortfarande läsas som ett försvar för rätten att inte lyda order. Måtte den harmlöse lintotten inte låta sig värvas till de svenska trupperna i ockupationens Afghanistan.
... och det är inte roligt
Lilla Fridolf är ensam i kvartetten om att ha barn, arbete (tjänsteman på Kolonialvarubolagen) och lägenhet i stan. Han är också den ende som delar sitt liv med en ärkemara. Åsa-Nisse och Kronblom har visserligen fruar som tjatar och gnatar, men de representerar trots allt förnuftet.
Selmas och Lilla Fridolfs äktenskap, däremot, är det mest beklämmande man kan ta del av. Fyllda av hat purrar de upp omgivningen som en mobb mot varandra. Det är inte roligt, inte då och inte nu.
