Vad gjorde han däruppe – egentligen?
ÅSA LINDERBORG läser Christer Fuglesangs bok
” Det var en aning patetiskt”, säger Christer Fuglesang om den ryska guidevandringen i Gagarins sista dag i livet: ” nu vaknade Gagarin, nu åt han frukost, nu klädde han på sig, nu åkte han till flygplanet ...”
Själv spar inte Fuglesang på information i dagboken 1 3 dagar i rymden efter 14 år på jorden och i fotoboken Människan i rymden. Han redovisar allt från sömn till matintag och krånglig tarmtömning. De praktiska bestyren och tekniska detaljerna dominerar, här finns inga existentiella grubblerier som tankarna på rymden annars gärna ger.
Även om det är befriande att Fuglesang avstår från att spela världsfilosof önskar man att han åtminstone kunde förklara vad han gjorde däruppe – egentligen. Han slöjdade runt och vickade på några solpaneler, men till vilken nytta?
” Forskning”, sägs det, men det är bara halva sanningen. Få vet att Fuglesang var med och placerade ut spionsatelliter för det amerikanska försvarets räkning. Samarbetet med Nato tas numera för givet, anses inte ens värt att diskutera.
Fjorton bittra år väntade Fuglesang på att få flyga rymdraket. En efter en for iväg medan han stod kvar, det såg länge ut som om han skulle bli den sista människan i rymden. Nu, i nykoloniala tider hyllas han som Sveriges Columbus och jämförs med Nordenskiöld. Att Nasas rymdprogram ingår i ett amerikanskt militärindustriellt komplex som osäkrar världen, förtränger vi i en nationell yra som hämtar energier från vårt unkna behov av nationalhjältar. Vad som beskrivs som en spännande expedition ut i framtiden är i själva verket en skrämmande återvändsgränd.
