Här är romanen att lägga under granen
Aftonbladet Kulturs recensenter tipsar om årets skönlitterära favoriter
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2021-12-01
ANNA ANDERSSON:
■ Känner du någon som tycker om att skratta? I så fall kan du ge henom Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare. En fenomenalt rolig bok om att uppriktigt längta efter kärlek men att om och om igen bli ratad av typer man kanske inte ens ville ha.
■ Den som hellre läser om hur ett långt, levande äktenskap kan fungera kan få Löpa varg av Kerstin Ekman. Kort och koncentrerat om åldrande, omprövning och människans relation till naturen och det vilda.
CLAES WAHLIN:
■ Dokumentärskrönan Mannen som älskar Sibirien av Roy Jacobsen och Annelise Pitz (övers. Staffan Söderblom) bygger på efterlämnade dokument från den tyske vetenskapsmannen Fritz Dörries (1852–1953), som i slutet av 1800-talet i Sibirien samlade allt från fjärilar (60 000!) till tigrar och etnografiska objekt. Han slåss mot björnar, möter mördare och tar ut inälvor med samma förtjusning som han fångar insekter. Boken rymmer äventyr som räcker till ett större pojkbibliotek.
■ Med Det andra namnet (övers. Lars Andersson) skapar Jon Fosse ett av sina mäktigaste verk, en enda mening om 500 sidor som uppenbarar ljuset och djupet ur tillvarons mörker.
AMELIE BJÖRCK:
■ Om vintern längtar jag efter fåglarnas sång som fyller hela bröstkorgen om våren. Tur att små tecken på ett papper kan ta med en på utflykt. Tillsammans med Tomas Bannerhed och hans fält-tankebok En vacker dag (Weyler) går jag Lovön runt: ser fåglarna leka luftlekar och hör dem ropa och spekulera. Ska allt detta gå förlorat?
■ I Mats O Svenssons rika essäbok De som sjöng vid civilisationens slut. Om lyrik i antropocen (Faethon) skuggar klimatkrisen skapelsen. Samtidigt framträder poesin som en myllrande mångförslagen motkraft mot apatin. Mobilisering pågår.
GÖRAN SOMMARDAL:
■ För den som vill ta en tripp österut finns ett förträffligt läsmål: Lev Rubinsteins Vidare och vidare (Ersatz). Här samlas den fritänkande författarens verk från Autocodex 1974 till Stamträd 2008 och uppstår som den dubblerade undertexten till den politiska och kulturella sovjetisk-ryska offentlighet som har funnits och den som skulle ha kunnat finnas men som så ofta befunnit sig under jorden. Aforistisk, begärlig, dialogisk. Och, upptäcker man om man vågar resa dit, inte så långt härifrån som man kan tro.
■ Vågar man orientalisera ytterligare ett steg och ändå slutlanda i Svitjod, finns den svenskkinesiske poeten Li Lis nya dikter Där blicken stannar (Smockadoll). I sällskap med honom kan vi sicksacka mellan Eken och Shanghai.
LENNART BROMANDER:
■ Egentligen är det väl inte lämpligt att ge bort en utpräglad feel bad-bok som julklapp, men Marieke Lucas Rijnevelds Obehaget om kvällarna (Tranan) är en formidabel roman. Den borde läsas av många även om läsaren får vara beredd på att slå ifrån sig. Skildringen av sorgen och skuldkänslorna hos den tioåriga Jas efter hennes storebrors död är smutsig, obarmhärtig och konstnärligt kompromisslös.
■ Konvulsionerna efter Forum- och akademiskandalerna häromåret har nu skapat en hel litterär genre. Intressantast där är i mitt tycke Elise Karlssons Smuts (Natur & kultur) eftersom författaren undviker att göra en partsinlaga utan transformerar sina erfarenheter till fiktion på ett sätt som gör dem konstnärligt mer vägande och allmängiltiga.
VIKTORIA JÄDERLING:
■ ”Jag kom ihåg min mamma, smal och rakryggad med rödkantade ögon. Hon slog barn. Hon förstörde bröllopsnatten för folk.” I den katalanska författaren Mercè Rodoredas postuma roman Döden och våren (övers. Ellinor Broman, Norstedts) berättar en 14-årig pojke underligt och oblygt om en by som uppstått ur jordens stora obehag.
■ Liten, snabb och hård faller den i mitt knä, Asta Olivia Nordenhofs Pengar på fickan, (övers. Johanne Lykke Holm, Norstedts).
ALICE KASSIUS EGGERS:
■ Att lästiden krymper är en rimlig konsekvens av att få tre barn på två år. Mer genant är att läsningen smygande börjat luta sig mot mina livsbetingelser. Talande titlar som Är det barnen, baby? av Kristofer Folkhammar (Natur & kultur) och Modersmyter av Elisabeth Berchtold (Norstedts) är två vitt skilda berättelser om föräldraskap som blev luftfickor i det reella. Modersmyters dikt blandar sylvass koncentration med oändligt panorama. Är det barnen, baby? låter ögonblickliga vällingfläckar möta evig existentialism. Så blev litteraturen även i år både spegling och svindel.
BARBRO WESTLING:
■ Efter decennier med förkomna exemplar på biblioteken finns äntligen Lars Noréns poesi att läsa i en bok, Avgrunden av ljus. Bäst hade såklart varit en massiv Norénvolym med samtliga diktsamlingar från 1963 till 1980 men magnetismen i Mikael van Reis urval räcker både djupt och långt.
■ Strålande, spännande gestaltar Lea Ypis Free det slitna begreppet ur ett albanskt barndomsperspektiv där frihet blir något upplevt och förverkligat i relation till andra.
SVEN ANDERS JOHANSSON:
■ Året är 1902, London är huvudstad i världens rikaste imperium. Misären bland dess hemlösa är enorm. När en ny kung ska krönas är det likväl allmän fest: ”pubarna dånar av fylla – män, kvinnor och barn tillsammans i ett enda kolossalt supkalas.” Jack Londons Avgrundens folk (Bakhåll) är klassiskt wallraffande långt innan wallraffandet uppfanns. I fin nyöversättning av Christian Ekvall.
■ Kan man dikta om smörgåsar, peruker och grobianer? C J L Almqvist kunde. Svenska rim: Nonsensdikter från exilåren (ellerströms) är en pärla.
NIOOSHA SHAMS:
■ Prologer av Elnaz Baghlanian (Bonniers), en träffsäker diktsamling utan ett enda överflödigt ord. Om ärvda sorger och minnen, nytt liv och migration. Om ett barn som växer i magen medan rotlöshet växer kring modern.
■ Saddam Husseins nya roman av Ali Derwish (Bonniers), en sökande poesidebut där Saddam Husseins vålnad för dialog med författaren, som skapar låtsaskompisen Samir som blir en plats där han kan vila. En lika komiskt skruvad som sorglig och smärtsam läsupplevelse.
JOHANNA FRÄNDÉN:
■ La familia grande av Camille Kouchner (Seuil). Sträckläsning på hög litterär nivå när Camille Kouchner hänger halva den franska intellektuella eliten på tork och berättar om hur hennes styvfar, statsvetaren Olivier Duhamel, utnyttjade hennes tvillingbror under hela deras barndom.
■ Sig själv närmast av Marianne Lindberg De Geer (Kaunitz-Olsson). Sista delen i Mona-trilogin som är omöjlig att lägga ifrån sig. Om kvinnlig underkastelse, uppburna och sviniga kulturmän i 80-talets Sverige och konsten som vägen till frigörelse.
RASMUS LANDSTRÖM:
■ Årets bästa arbetarlitterära verk är diktsamlingen Vid bandet, av Joseph Pontus (övers. Jenny Högström, Weyler). Det är en komisk och brutal skildring av arbetet på en matfabrik. Ponthus lyckas med balansnumret att både skapa skrattparoxysmer och äckel inför alla njurtappar och stinkande kojuver. Dessutom innehåller boken en skön dröm om den stora strejken som ska ställa samhället på huvudet.
■ Min andra favorit är Andreas Lundbergs Gerontion (Modernista), och den liknar ingenting jag har läst tidigare. En rapport från ett demensboende och en berättelse om arbetslinjens Sverige. Men Lundberg skriver mest om det disiga ljuset som sipprar in mellan persiennerna, på ett bländande vackert språk.
PETTER LINDGREN:
■ Laura Ingalls Wilders självbiografiska böcker om en nybyggarfamiljs öden och äventyr i 1800-talets mellanvästern är inget mindre än ett mirakel. Det lilla huset på prärien heter serien som Rabén & Sjögren gav ut på nytt för ett par år sedan, i Britt G Hallqvists översättning. En klockren julklapp till livstrafikanter i alla åldrar eller till dig själv. Inte visste väl du att du längtade till prärien?
■ Till familjens gangsterrappare föreslås en avprogrammeringskur bestående av Mattias Alkbergs diktsamling Tidiga Exploited (Teg publishing), som via den kärnfriska punken leder läsaren käpprätt in i poesin. Som hårdför final: en årsprenumeration på tidskriften Lyrikvännen. Så kan det gå!
JENNY HÖGSTRÖM:
■ En karaktär som kallas Häxan. Morsor, döttrar, horor, uslingar, mammas älsklingar och kvinnomördare. Alla befolkar de mexikanska Fernanda Melchors roman Orkansäsong (övers. Hanna Nordenhök, Tranan) som utspelar sig i en gudsförgäten håla. Den är mörk, medryckande, och på alla vis helt makalös.
■ Den rumänske författaren Max Blecher (1909–1938) tillbringade det mesta av sitt vuxna liv på sanatorium. Hans sanatoriedagbok Upplyst gryt (övers. Inger Johansson, h:ström förlag) rymmer sakliga och häpnadsväckande historier och drömlika sekvenser om så skilda ting som polishundars revolt och att kyssa ett glas vatten.
MALIN KRUTMEIJER:
■ Folkloristiska spöknoveller från Hälsingland är en av årets stora läsupplevelser. I Ljusnan du mörka (Bonniers) svingar sig Lars Landgren vigt mellan bygdeauktioner, teaterrepetitioner, släktkalas och stormaktstidens blodiga fältslag.
■ Londonflickan (Natur & kultur), andra romanen i Susanna Alakoskis arbetarkvinnohistoria innehåller bland annat ett kapitel från en facklig kurs för arbetskraftsinvandrare, sent 50-tal. Genom två deltagares brinnande förälskelse smälter bildningstörst, politisk kamp och åtrå samman till ett. Magnifikt.
DONIA SALEH:
■ Etel Adnan lämnade oss i höstas med sina bedårande och skälvande dikter. Den arabiska apokalypsen och andra dikter (övers. Kristian Carlsson, Smockadoll) är en stor samling på över 400 sidor med Adnans drömska, politiska och egensinniga dikter som leker med form och språk – och som man aldrig får nog av.
■ En poet lämnar och en annan tar vid. Ali Derwish debuterade under hösten med den imponerande diktsamlingen Saddam Husseins nya roman (Bonniers) som arbetar lyriskt och essäistiskt med diktatorn/diktaren som huvudgestalt och med ett diktjag som parerar mellan diktatorns vision om sin nya roman och sin egen historia, präglad av diktatorn och västvärldens våld.
