Svar på tal
ÅSA LINDERBORG om en bok, en debatt – och ett bokförlags heder
Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar har under flera veckor diskuterats på kultursidor och bloggar. Förutom en recension av Ulrika Knutson (7 aug) har Aftonbladet inte deltagit i debatten trots att boken delvis är en uppgörelse med tidningens kulturredaktion och kulturchef, Håkan Jaensson. Eller riktigare: Vi har varit tysta just för att den handlar om oss.
”De angripna kan aldrig skydda sig. Inte ens försvara sig”, skriver Per Wirtén i Expressen (22 aug).
Det är omöjligt för Håkan Jaensson att skriva om boken. Hans version skulle automatiskt avvisas. Vi andra på redaktionen kan förstås misstänkas ha ställt oss i drängtjänst. Efter Per Wirténs två inlägg i Expressen (22/8, 28/8) och kommentarer på bloggen utsätter jag mig dock för risken att stämplas som nyttig idiot, även om det är högst motvilligt jag låter Wirtén med sin komiskt inkonsekventa argumentationsteknik sätta agendan.
Samme man som först på moraliska grunder ifrågasätter att boken alls gick i tryck och som insiktsfullt skriver att de anklagade aldrig kan försvara sig eftersom de omöjligt kan bli trodda, tar nämligen sex dagar senare till magistrala brösttoner: ” Jag väntar fortfarande på kulturredaktionens svar på vad de tänker göra med anklagelsen. Tystnad är inget bra svar.” (Expr. 28 aug). Trots att Wirtén, enligt vad han själv skriver, inte vet var fakta och fiktion börjar och slutar har han bestämt sig för att det som står om just Aftonbladet är sant: ”Jag måste tro Lundgren när jag läser – och jag gör det – annars går texten upp i rök” (28 aug).
Vad väntar han sig för slags uttalande?
Aftonbladets kulturredaktion är en demokratisk arbetsplats. Vi är åtta anställda – tre män och fem kvinnor – som gör åtta olika läsningar av Maja Lundgrens bok. Tillsammans har vi konstruktiva samtal om allt från litteratursyn och förläggaransvar till feministisk teoribildning och personliga erfarenheter från olika delar av arbetslivet. Vi varken kan eller vill göra något gemensamt uttalande.
Vi har i ett par år vetat om att Maja Lundgren arbetat på den här boken – utan att känna till några detaljer – men det har inte hindrat oss från att beställa artiklar av henne. Tyvärr har hon inte skrivit så mycket som vi önskat och har ofta varit svår att nå. Hon skriver själv att hon är ”Sveriges mest musikaliska stilist; en förnyare av litteraturkritiken” och jag talar för hela redaktionen när jag beskriver Lundgren som en sällsynt oförvägen, ambitiös, smart, kunnig och rolig skribent i svåra frågor, med ett språk som ständigt överraskar. När hon i våras via ett oväntat mejl meddelade att hon aldrig mer ville ha med oss att göra, kändes avskedet tungt och förlusten stor. Den sista artikeln, en lustfyllt polemisk läsning av Kristoffer Leandoers Huset som Proust byggde, publicerades den 16 februari i år. Ett halvår senare kom Myggor och tigrar som dels skildrar camorran i Neapel, dels anklagar Aftonbladets kulturredaktion för sexism och maktmissbruk och för att ge henne skrivuppdrag som inte motsvarar hennes begåvning.
Den boken har vi naturligtvis diskuterat som alla andra, men vi förbehåller oss alltså rätten till integritet. När jag i det följande kommenterar boken är det min läsning som jag inte vill tillskriva någon av mina arbetskamrater.
Det vi på redaktionen bland annat diskuterar är huruvida man kan läsa Myggor och tigrar enbart som litteratur och ”tänka bort” de namn som boken nämner. Jag har försökt men kan inte och anser att boken på det hela taget är ett litterärt misslyckande. Den är rastlös och okoncentrerad och den utsökta stilistik som annars utmärker författaren återfinns bara undantagsvis. Berättelsen saknar utveckling, är långtråkig och författarjaget – Maja Lundgren själv – förmår inte förklara varför hon uppvaktar män som inte vill ha henne.
”Jag är en narcissist med megaloman paranoia”, skriver hon och jämför sig med August Strindberg och Inferno, vilket även hennes förläggare Magnus Bergh gör. Och visst kan man jämföra med Inferno! Men om Strindberg redovisar och rekonstruerar ett sjukdomsförlopp han försöker förstå, är självdiagnosen för Maja Lundgren en kokett randanmärkning. Mitt första intryck att hon skrivit en modig och självutlämnande historia om sökande efter sig själv – avsnittet om hur hon som barn ville dominera vuxna män är bland det starkaste jag har läst – ersätts snart med känslan att hon bjuder på vissa ”skamligheter” för att ursäkta sin hämndaktion.
Jag tar ändå hennes beskrivning av sig själv som paranoid med storhetsvansinne på allvar och tycker att det – bortsett från att boken är ett övergrepp som andra profiterar på – är fascinerande att i texten följa hur hon tolkar tecken i sin omgivning. Så menar till exempel Lundgren att Aftonbladets kulturchef under sju års tid satt rubriker och skrivit notiser avsedda som antingen inviter eller avvisanden. Visst finns sånt i Inferno men det är Fans och Fredrik Strages inkännande porträtt av ”Sjösalakvinnan” som tränger sig på när jag läser, hon som trodde att bilannonserna i Dagens Nyheter var kärleksmeddelanden från Evert Taube.
Huvudanklagelsen är att män genom manipulation och trakasserier tvingar Maja Lundgren att bli förälskad i dem. I förgrunden står tre män som avvisat Lundgren. Är det detta Per Wirtén vill att Aftonbladets kulturredaktion ska debattera?
Myggor och tigrar har lanserats som en skildring av den ”helvetesvandring” Lundgren tvingades till efter succén med Pompeji. Omgivningen klarade helt enkelt inte av hennes framgångar, hon ”förödmjukas, trycks ned och trakasseras”. Bokens röriga disposition möjliggör en sådan läsning och på bokomslaget står: ”I efterskalven av Pompejiromanen – kritikerframgångarna och Augustprisnomineringen – kastades författaren ut i en osäker tillvaro i arbetslivet på en kulturredaktion”. Så presenterade även Magnus Bergh boken i Studio ett (22 aug) och i Expressen (24 aug). Pompeji utkom 2001. De flesta av sina exempel har Maja Lundgren hämtat från sitt två månader långa vikariat december 1998–januari 1999. Nästan inget kan dateras till vikariatet i februari 2003. Frågan är öppen varför förlag och författare medvetet manipulerar med kronologin.
Jag vet att allt som Maja Lundgren påstår inte är förvrängning och förvirring men tillräckligt mycket är det för att jag ska tycka att Myggor och tigrar är svår som underlag för en diskussion om de patriarkala strukturer som finns överallt, inklusive i kultur- och mediebranschen. Bekymret är inte att boken är en roman – jag tror att skönlitteratur är bästa formen att illustrera samhällsproblem, se bara Maria Svelands Bitterfittan – utan att de exempel som anförs i boken inte kan tas på allvar även om man måste respektera Lundgrens känsloliv.
Helt sant är att Aftonbladets kultursidor i alla år dominerats av manliga skribenter även om vi tryckt otaliga artiklar om jämställdhet – som typiskt nog i första hand skrivits av kvinnor. (Några av sommarens artiklar ger vi ut till bokmässan i antologin Tänk om med texter av kvinnliga skribenter.) Det vore också sensationellt om just Aftonbladet var befriat från den vardagliga sjaskighet och de maktstrukturer som alla arbetsplatser dras med.
Frågan är vilka slutsatser Albert Bonniers förlag ska dra.
Per Wirtén har utkrävt en policyförklaring: förlaget måste tala om när det är rätt att kränka människor. Magnus Bergh har helt riktigt svarat att den typen av principer är omöjliga, att en litterär text inte kan prövas annat än ”i sin egen rätt”. Däremot har Per Wirtén rätt i att Bonniers hittills inte har kunnat ge någon godtagbar förklaring till varför det är viktigt att ge ut just Myggor och tigrar, som allvarligt skadar människor inklusive författaren själv. I och med det sviker de Maja Lundgren. De ställer ut henne i offentligheten utan att hålla en stödjande hand i ryggen.
Mellan skål och vägg mumlar vissa av förlagets potentater skamsna ursäkter samtidigt som de försöker tona ner sitt eget ansvar för utgivningen. Så låter de en bräcklig Maja Lundgren fara vind för våg. Kanske tänkte de, att ger inte de ut boken går hon till ett annat förlag – i värsta fall med ett par kapitel ”gränslandslitteratur” om Bonniers.
I vilket annat land som helst hade ett sådant ryggradslöst förlag drabbats av den samlade författarkårens vrede. Endast i Sverige, där ägarkoncentrationen inom kultur- och media saknar internationell motsvarighet, kan ett förlag tillåtas tro att det är större än summan av sina författare.
