Ni matar extremister

Åsa Linderborg om attackerna mot Aftonbladet – och pressens rädsla för Israel

Israels utrikesminister Avigdor Lieberman anklagar svenskarna för antisemitism.

I förra veckan skrev Donald BoströmAftonbladets kultursida (17 augusti) om unga palestinier som 1992 fått sina kroppar obducerade av den ockupationsmakt som just skjutit dem. De efterlevande menar att de stulna kropparna sprättats upp utan förklaring och medgivande – och de tror dessutom att kropparna saknar organ. Den misstanken yttrades även av FN-personal på plats. Boström uppmanar därför till fortsatt journalistiskt arbete: Vad är det som har hänt de här männen?

Det finns de som menar att det är antisemitiskt, ja till och med ett utryck för nazistiska böjelser, att ställa den frågan, eftersom det finns en (för mig okänd) uråldrig myt om att judar bakar bröd med fienders blod.

Antisemitismen är en två tusen år gammal tragisk realitet och det finns goda skäl att vara på sin vakt mot hets mot folkgrupp i alla dess former. Men det är inte medeltida föreställningar som ger upphov till de rykten och misstankar palestinierna ger uttryck för i Boströms artikel – att männen är skjutna av israelisk militär och egenmäktigt obducerade är obestridligt – utan det är den israeliska ockupationspolitiken.

Med antisemitismen som anklagelsevapen har Israel en fördel som ingen annan, och kan skaffa sig ett brottsregister som omvärlden antingen visar förståelse eller blundar för.

Till en av alla antisemitiska stereotyper hör att judar dödar barn och förgiftar brunnar – ska den vidriga myten hindra oss från att tala om de ungar som i dag dör på Gazaremsan för att israelerna förvägrar dem rent vatten?

När omvärlden tiger still av skräck för att stämplas som antisemiter, ges Israel rätt att ockupera, döda, vräka, fängsla, tortera, svälta och med murar ringa in ett annat folk. Det är denna rädsla för stigmatisering som gör att rapporteringen om palestiniernas grymma verklighet har så svårt att tränga igenom de ideologiska filter som präglar västerländsk nyhetsförmedling; det finns inga opinionsbildare som tar tag i den. Men ska Israels brott mot de mänskliga rättigheterna på de ockuperade områdena få ett slut – för det vill vi väl? – måste journalister och intellektuella världen över visa civilkurage.

Därför skäms jag å mina liberala presskollegors vägnar när de nu inte med kraft står upp för den svenska yttrandefriheten, som utmanas och häcklas av en stat vars förbrytelser de inte heller med ett ord fördömer. Jag skulle ha större respekt för deras ställningstagande om det vore för att de någon gång talat klarspråk om Israel. Just nu rustar alla kulturchefer upp inför 20-årsjubileet av Berlinmurens fall. Gott så, men ingen lägger ner motsvarande energi på att skriva om den mur som stänger inne människor i en annan del av världen. Som Noam Chomsky påpekar, finns det i den västerländska världsbilden två sorters offer: dels värdiga, dels ovärdiga. Palestinierna tillhör uppenbart de ovärdiga offren.

Sedan en vecka tillbaka sprider svenska opinionsbildare en bild av Aftonbladet som en antisemitisk tidning där ränderna aldrig går ur, och därmed även av svenskarna som ett brunkantat och obildat folk. Inför en smått chockad reporter på Deutschlandradio brer Lars Gustafsson ut sig om Aftonbladets ”virulenta antisemitiska tradition” (25 augusti). Om jag förstår honom rätt, menar han att statsmakterna ska ingripa mot den enda större tidning som vågar ta palestiniernas situation på allvar. Han gör alltså gemensam sak med Zvi Mazel – den forne Sverige-ambassadören med särskild rätt att krossa konst på Historiska museet – som i Israel Broadcast Authority sprider villfarelsen att det inte finns någon fri press i Sverige, eftersom 80 procent av alla svenska tidningar ägs av socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, som båda är antiisraeliska (24 augusti).

De ledarredaktioner som skamlöst bloggar om att Aftonbladet borde heta ”Antisemitbladet”, borde förstå att de sondmatar extremister.

Det civilkurage som svenska liberaler saknar finner man i stället i Israel. En av Haaretz tyngsta kolumnister, Aluf Benn, underkänner Liebermans sätt att dunka anklagelser om antisemitism i huvudet på Sverige och Aftonbladet, och kräver därför utrikesministerns avgång (26 augusti). Genom att ständigt dra fram Förintelsen, skriver hans kollega Gideon Levy, omöjliggör Israel alla vettiga diskussioner om ockupationen – den som måste få ett slut ( Svenska Dagbladet 26 augusti). De senaste dagarnas konflikt tycks alltså ha medfört det goda, att begreppet antisemitism vrids ur händerna på dem som missbrukar det. Det är helt nödvändigt för att vi fortfarande ska ha ett ord för de tillfällen när judar blir underordande och föraktade på grund av att de är just judar.

Israels halsstarriga beteende kan bara förstås om man betänker hur hårt pressad regimen i Tel Aviv är av den internationella opinionen. Med Barack Obama har USA för första gången en president som de ultrakonservativa hökarna inte kan linda runt sitt lillfinger. Gazakriget i vintras gjorde tydligt även för den mest blåögde, att den israeliska armén ingalunda är ”världens mest etiska”, som den egna pr-parollen lyder. (Den som inte litar på palestinska vittnesmål kanske finner israeliska soldater trovärdiga; Breaking the Silence/www.shovrimshtika.org .)

Dessutom, som Helle Klein konstaterar (Aftonbladet 24 augusti), lever regeringen Netanyahu farligt inte minst på hemmaplan. Genom att attackera Sverige försöker man parera en inhemsk kris. Det är ur det perspektivet vi ska förstå Liebermans jämförelse mellan regeringen Reinfeldts försvar för grundläggande demokratiska rättigheter och ministären Hanssons eftergiftspolitik under andra världskriget.

Liknelsen haltar. I själva verket önskar ”Mellanösterns enda demokrati” att Sverige nu ska upprepa sina försyndelser under kriget: styra och censurera de medier som inte smeker krigsförbrytare medhårs.

Men det är ju det förflutna vi skäms så för – även om alla tydligen inte har lärt något av historien.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.