Ordet måste vara fritt – och journalistik är att välja
Åsa Linderborg om yttrandefrihet och varför inte alla får skriva i Aftonbladet
Ska en sverigedemokrat få arbeta som lärare? Frågan blir akut när jag läser Niklas Orrenius eleganta Här är allt så perfekt – 22 samtidspolitiska reportage (Modernista). Orrenius, som arbetar för Sydsvenskan, berättar om Richard Jomshof, en omvittnat omtyckt lärare i södra Sverige som fått sparken ett flertal gånger när det uppdagats att han är medlem i Sverigedemokraterna. Det ironiska är, som Jomshof själv påpekar, att han hade samma åsikter när han var moderat, en partibeteckning som aldrig skulle orsaka avsked.
Efter viss betänketid landar jag i samma slutsats som Orrenius: Tanken att mina barn skulle undervisas av någon med Jomshofs åsikter – som han, om uppgifterna stämmer, aldrig salufört i klassrummet – är svår. Men outhärdlig är tanken att leva i ett samhälle där man kickar folk för att de har fel partibok.
Av samma skäl beklagar jag att David Irving inte får komma till litteraturfestivalen i Lillehammer, som jag själv snart har förmånen att besöka. Årets tema är Sanning, men festivalchefen tvingades avgå när han ville ta dit Irving, som förnekar den plågsammaste av sanningar: förintelsen. Han ville veta hur det är möjligt att Irving, som ju är erkänt kunnig om andra världskriget, blundar för ovedersägliga fakta. Men rädd för David Irving kan ju bara den vara som tror att tusentals festivaldeltagare ska låta sig övertygas av en stollejocke. Själv är jag mer rädd för inskränkningarna av det fria ordet än för enmansprocessionen Irving, som till och med finkats för sina åsikter.
När jag nu försvarat både en sverigedemokrat och en förintelseförnekare kanske någon tycker att det vore logiskt att jag ber Axess chefredaktör Johan Lundberg om ursäkt. För en månad sedan krävde ju och nekades han replikrätt i Aftonbladet på en artikel som inte innehåller några sakfel.
Ska Johan Lundberg få skriva i Aftonbladet bara för att han vill det? Självklart inte. Vår kultursida har lika lite som någon annan obegränsat utrymme, vi måste välja artiklar med omsorg. En påse ord och ovett uthällda på skärm och papper får stå tillbaka för annat. Vi kan kalla det för yttrandekvalitetsprincipen.
Med den uppblåste rättshaveristens alla manér kunde så Lundberg – som har en egen tidskrift och blogg till sitt förfogande – häromdagen gå till storms i Expressen (förutom en artikel i Newsmill och en uppbackande krönika i Journalisten av Kjell Häglund). Jag vet inte vad Expressens kulturchef Björn Wiman har för skäl att lägga sig i denna (skit)fråga, men jag vet att vi på Aftonbladet vill något mer med vår kulturjournalistik än kurr och effektsökeri till varje pris.
