Regeringens skolpolitik bäddar för nyfascism
Åsa Linderborg:
Regeringens skolpolitik, senast manifesterad i förslaget till ny skollag, proklamerar, att om du bara sköter dig i skolan får du ett jobb. Hela ansvaret ligger på det enskilda barnet. Här finns inga reformförslag som kostar pengar och sådant som kostar för att eleverna ska klara sin utbildning – behöriga lärare, skolsköterska, kurator, komvux – får försvagad ställning. Ett uppiskat betygssystem ska fungera som universalmedel.
Man kan tycka olika om den repressiva tanke som besjälar regeringens utsorterande skolpolitik, men faktum är att det inte längre räcker med att sköta sig i skolan för att få ett jobb. Vi har redan nu en generation unga som klarat plugget med bra betyg men ändå inte får arbete, och snart utexamineras en till.
Näst på tur bland förlorarna i globaliseringens tidevarv står medelklassen, skriver Christer Wigerfelt i nyutkomna essän ”Medelklassens individuella revolution” (alba.nu). Teknikjobb som tidigare krävde högskoleexamen görs nu av indier till långt lägre lönekostnader. I New Delhi sitter det folk som för en spottstyver researchar på nätet åt journalister i USA.
Vad händer mentalt med de ungdomar som lurats att tro att de får jobb bara de ”sköter sig” enligt Folkpartiets matris och sen ändå hamnar i arbetslöshet? Får man inget jobb får man inget boende och vad väntar då?
Konsekvenserna av den borgerliga skolpolitiken ser vi först om 10–15 år men sannolikt är, som Wigerfelt påpekar, att kohorter av unga människor drabbas av en enorm besvikelse som måste få utlopp. Det är inte troligt, menar han, att det blir någon massanslutning till de högerextrema rörelserna, eftersom de har en historia och framtoning som avskräcker: ”Desto mer sannolikt är att fascistiska tendenser inom medelklassen tar sin utgångspunkt i en individualistisk människosyn, kopplad till den osäkerhet, vanmakt och rädsla som växer i den negativa globaliseringen”.
Det betyder, bland annat, att solidaritetstanken kring ett gemensamt välfärdsprojekt helt upphävs: ”En individuellt präglad fascism lutar sig nog främst mot teknokratiska och känslolösa överväganden”. Det är känslor som de borgerliga partierna har större möjligheter att exploatera än Sverigedemokraterna.
Kanske är Wigerfelt naiv som tror att dagens medelklass inte kan låta sig tjusas av högerextremismen såsom den gjorde på 1930-talet, men även det andra scenariot är nog så avskräckande. Fascismens återkomst sker inte i form av en fyrkantig mustasch och det är ju det som gör Forum för levande historias kampanjer om nazismen så meningslös. Nyfascismen smyger sig fram, omärklig för alla – som inte drabbas av den.
