Medier älskar att göra tokstollar till kändisar
Avhandling beskriver kändisjournalistik genom Gynning och Zelmerlöw
Kändis är inte något man föds till utan något man blir, hävdar medieforskaren Michael Rübsamen. I sin doktorsavhandling ”Om kändisjournalistik”, som lades fram vid Lunds universitet 23 september, tar han avstamp i denna Simone de Beauvoirska parafras och undersöker närmare hur kändisblivande egentligen går till. Under luppen har han lagt två livs levande kändisar: Carolina Gynning och Måns Zelmerlöw.
Rübsamens fokus ligger på journalistikens roll i kändisarnas karriärbyggen. Att han valt just Gynning och Zelmerlöw motiverar han med att deras kändiskarriärer startade på ett liknande vis med medverkan i reality-tv (Big Brother respektive Idol) men att de representerar olika typer av celebriteter. Zelmerlöw beskriver Rübsamen som ”hantverkaren”, vars berömmelse primärt är kopplat till hans prestationer som musikartist, medan Gynning hör till den idealtyp som kallas ”potentialisten”. Hon har, åtminstone i början, mest byggt sin karriär på att vara en intressant personlighet, konstaterar Rübsamen.
Att kändisjournalistiken är en ganska speciell journalistisk genre slår Rübsamen tidigt fast i sin avhandling.
I synnerhet fallet Gynning, och hur hon speglats av pressen, bekräftar något moderna mediekonsumenter säkert redan haft på känn – att man inte behöver kunna särskilt mycket alls i dag för att bli kändis. Det kan räcka med att uppvisa något slags potential eller egenskap som passar i mediedramaturgin, samt att ha förmågan och uthålligheten att hålla liv i massmediernas intresse för ens person.
En stor del av arbetet med att bygga kändisskap utförs nämligen av journalisterna, menar Rübsamen, och detta görs med beprövade berättarmetoder som i princip är direktkopierade från den klassiska melodramen. Sociala medier i all ära alltså, men för att bli en äkta kändis och inte bara en kortlivad så kallad celetoid eller prefix-kändis (det vill säga uppgraderas från att kallas Big Brother-Carolina till att figurera under sitt fulla namn) behöver kändisarna hjälp av de traditionella medierna.
Journalisterna förstärker, utvecklar och regisserar dramatiken i den offentliga berättelsen om vem kändisen är. På så sätt kan de stora massornas engagemang upprätthållas över en längre tid.
En stor del av vår offentlighet präglas av personliga varumärkesbyggare, som vinner både makt och pengar på medieexponering.
Att kändisjournalistiken är en ganska speciell journalistisk genre slår Rübsamen tidigt fast i sin avhandling, och menar att den skiljer sig från annan journalistik beträffande både nyhetsvärdering och utförande. Nåja, åtminstone än så länge, vill jag be att få kraxa olyckskorpigt.
Särskilt när jag kommer till Rübsamens slutsatser, där han för fram sina intressanta poänger om varför det är viktigt att forska i denna speciella, men ändå rätt lättsamma journalistikgenre. För precis som Rübsamen skriver bidrar all journalistik till att forma människors verklighetsuppfattning. Så nu när hela det journalistiska fältet är i förändring och när medierna krisar ekonomiskt kan det vara klokt att närmare studera det journalistiska material som står starkast i klickstaplarna – som kändisjournalistiken.
Personligen tycker jag att Rübsamen hade kunnat få granska kändisjournalistikens urvalsmetoder lite noggrannare, och uppehålla sig mer vid relationerna och det ömsesidiga beroendet mellan PR-människor, kändisar och journalister. Men det kanske är något för vidare forskning att plocka upp.
Detta i någon sorts okunnig tro (eller förnekelse) om att vi bara rapporterar om något ”alla pratar om” på internet.
Det finns också goda anledningar för mediebranschen internt att fundera över hur detta kändisbyggande via melodramatiska narrativ med fokus på chockeffekter, känslor, utmaningar och stark dramatik formar publikens världsbilder, liksom hur dessa berättartekniker spiller över på andra genrer. För det gör de ju. En stor del av vår offentlighet präglas av personliga varumärkesbyggare, som vinner både makt och pengar på medieexponering.
Inte minst nu när politiken blir allt mer personfokuserad och bevakas som spel och drama – med samma melodramatiska storytelling som kändisjournalistiken – är det viktigt för oss i mediebranschen att reflektera över hur vi medverkar till att bygga och odla personkulter och kändisskap. Här menar jag att journalistiken behöver ta ett större ansvar och sluta referera till ”medielogiken” som om den var någon mystisk urkraft vi inte själva har makt över att utforma.
Efter att ha slagit ihop Michael Rübsamens avhandling läser jag den medie- och kommunikationsanalytiska skribenten Parker Molloys skarpa text med rubriken ”How right-wing commentators like Alex Jones ride mainstream media outlets to fame and fortune”.
En text hon skrev och publicerade i sitt nyhetsbrev The present age i samband med att den första rättegången mot konspirationsteoretikern Alex Jones, tillika grundaren av desinformationssajten Infowars, avslutades i augusti. Nu åtalas Jones igen för de konspirationsteorier han spridit om masskjutningen i Sandy Hook 2012, och dömdes i veckan att betala nära en miljard dollar i skadestånd till offrens anhöriga.
I sin text slår Parker Molloy huvudet på spiken i frågan om riskerna med traditionella mediers naiva och kortsiktiga jakt på läsarsiffror och publikengagemang via kändisbyggande.
Om Rübsamens avhandling mest får mig att känna skam över hur gränslöst tv och kvällspress sliter och slänger med människors privatliv och utnyttjar deras kändisdrömmar utan att ta ansvar för hur medieexponeringen påverkar dessa profilers liv i övrigt, pekar Molloy på det mer övergripande samhällsfarliga när samma ”medielogik” och stereotypa dramaturgi utnyttjas av antidemokrater som Alex Jones.
När medier i stället för att ignorera tokstollar som Jones medverkar till att blåsa upp deras kändisskap, bygga deras varumärken och reproducera deras förvrängda eller påhittade bilder av verkligheten. Detta i någon sorts okunnig tro (eller förnekelse) om att vi bara rapporterar om något ”alla pratar om” på internet.
Eller, ännu värre, under förevändningen att vi skulle göra demokratin en tjänst om vi släpper fram alla galet riviga, självutnämnda motståndare till etablissemanget och låter falsk balans ersätta nyanserad rapportering. Visst kan man så uppfylla stundens behov av chockerande underhållningsdramatik och klickstatistik – men medier har också ett långsiktigt ansvar för hur verkligheten speglas.
