Stor saknad i Kvinnorummet
Åsa Linderborg om Marilyn French
Jag var 17 år när jag läste Kvinnorummet. Jag satt på trappan till Rudbeckianska gymnasiet och när det ringde in till lektion gick jag hem med romanen om Mira, som lämnar sin patriarkala hemmafrutillvaro för ett självständigare liv på universitet i slutet av det röda 60-talet. I hennes utveckling såg jag min mammas väg från ett konventionellt kärnfamiljsliv till en radikal feminist i karriären. Jag var Tanjas – och Miras – dotter.
Få kvinnogestalter i litteraturhistorien torde ha fått så många döttrar som Mira. Sedan glömde jag bort Marilyn French sagolika debut från 1977, och uppföljarna Det blödande hjärtat och Sin mors dotter minns jag knappt. Det var först när jag läste Maria Svelands Bitterfittan som Kvinnorummet åter vaknade till liv. Jag fann samma energi, raseri och övertydlighet som bildar den bästa sortens debattunderlag. Skönlitteraturen besitter en överlägsen sprängkraft för den som vill diskutera viktiga saker.
Marylin French, född 1929 i New York, som även var litteraturvetare med James Joyce som specialområde, avled i lördags. Jag kommer att sakna henne lika mycket som jag saknar den där 17-åringen som skolkade i två dagar för en läsupplevelse som blev en livserfarenhet.
