Upp till kamp – ner i källaren
ÅSA LINDERBORG om konsten som befaras skrämma bort kunderna
Den som går in i ett Folkets hus förväntar sig en konstutställning. Muralmålningar över Arbetet: män med slägga och maskin. Bronsbyster av Ledarna: August Palm, Hjalmar Branting och kanske, men sällan, Kata Dalström. Oljedukar med motiv över Kampen: demonstrationstågen för bröd, åttatimmars arbetsdag, demokrati och internationell solidaritet. Samhällsutvecklingen – så oändligt mycket mödosammare än liberalerna påstår – berättad för kommande generationer. Framåt och aldrig glömma!
Men den som vill ta del av arbetarrörelsens kulturskatt bör skynda sig. Folkets hus-rörelsen runt om i landet har nämligen beslutat att plocka ner sin konst. I alla fall den som är politisk, som andas kamp och konfrontation. Organisation. Som gör anspråk på strid och seger.
När historikern Margaretha Ståhl på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm skulle inventera arbetarrörelsens konst – en gedigen pionjärinsats – upptäckte hon att tavlor som tidigare hängt i offentliga miljöer nu förvarades i källare bland fukt, vassa föremål och läckande cementsäckar.
En är E S Perssons tavla från 1946, en gåva från Bokbinderiförbundet till Folkets hus i Malmö, som inte längre vill ha den. Inte heller Folkets hus i Stockholm vill visa tavlor med röda fanor. Albin Amelin ska bort. Även Sven X-et Erixsons stora målning över de svartas befrielserörelse i Sydafrika ska plockas ner, efter att i flera år ha gömts bakom heltäckande gardiner. Inte heller vill någon hantera MasOlles klassiska målning av Per Albin Hansson med papper och cigg i hand, nästan lika reproducerad som motivet på fiskargubben i sydväst och sjöskumspipan. Exemplen är fler.
Förklaringen är att Folkets hus numera är en kommersiell konferensrörelse. Bara 16 procent av lokalerna i Stockholm hyrs av arbetarrörelsen, resten abonneras av privata föreningar och organisationer som tillhör näringslivet, och de kan skrämmas bort om väggarna proklamerar demokrati och rättvisa. Det är i alla fall så de ansvariga för Folkets hus tänker. Marknadsanpassningen tvingar fram självcensur.
Men det är inte säkert att Folkets hus bedömer sina nya hyresgäster rätt när de oombedda gömmer tavlorna i förråden. Lika möjligt är att näringslivet tittar på konsten utan att egentligen förstå dess konfrontativa budskap, eftersom deras egen historieskrivning kännetecknas av allvarlig förträngning. Så försöker ju till exempel borgerligheten övertyga sig själv och alla andra att man alltid har stöttat ANC:s befrielsekamp och dess ledare Nelson Mandela. På samma sätt vill den ta åt sig äran av det demokratiska genombrottet och välfärdssamhället.
Lika troligt är att näringslivet checkar in på Folkets hus och myser över att de röda fanorna förvandlats till ofarlig kitsch. Det är ingen tillfällighet att Albin Amelin ställs i skamvrån samtidigt som socialdemokratin vänder sitt socialistiska arv ryggen. Vem är rädd för arbetarrörelsen i dag? Vem är rädd för konsten? Den som har ideologisk medvetenhet och självförtroende kan enklare hantera marknadskrafterna, än den som plötsligt drabbats av skamkänslor över drömmen om en rättvis värld.
Ett sätt att rädda arbetarrörelsens kulturskatt är att ge den ett eget arkiv och museum, ett förslag är att frakta hela härligheten till Grängesberg, där nästan ingen kan se den. Det vore att kapitulera helt. Varför ska arbetarrörelsen sudda ut sin historia, slipa ner sin identitet, rycka orden ur mun på sig själv? Varför inte göra precis tvärtom? Räta på ryggen och ta alltihop tillbaka.
