Han borde aldrig slutat skämta om strumpor
Nu är Jerry Seinfeld politisk trots allt
Avsnittet ”The opposite” (”Motsatsen”) är ”Seinfeld” när det stod på sin absoluta topp, i slutet av säsong fem. Inledningsvis konstaterar en uppgiven George att varje beslut han tagit i livet varit fel. När han testar att gå emot alla sina normala impulser blir hans tillvaro radikalt bättre. Parallellt blir Elaine av med både pojkvän och jobb. I slutet konstaterar Jerry att hans vänner har bytt plats – en har sjunkit medan den andra har stigit, och själv är han på precis samma plats som alltid – i mitten.
Så har det också varit för den icke-fiktiva Jerry Seinfeld, fram tills att det inte var så längre. I en intervju med New Yorker tar han upp ett exempel på samtidens förfall. Han refererar till avsnittet där Kramer rekryterar hemlösa för att dra rickshaws genom staden, eftersom de ändå bara står där och lika gärna kan agera mänskliga taxis. Hade det gått att visa idag, undrar Seinfeld retoriskt. Det gäller alltså det som blivit hans käpphäst på senare år – att politisk korrekthet (eller ”extremvänstern”, som han börjat lägga sig till med) förstör komedi. Som om vi alla genom denna historiska återblick ska inse faran med att vara woke – tänk er en värld där inte rickshaw-avsnittet hade funnits!
Det är nog inte lika avskräckande som han tror. Personligen hade jag till och med klarat mig utan hans nya produktplacerade Netflixfilm ”Unfrosted”, om rostbrödet/efterrätten Pop-Tarts.
Genom hela karriären har Jerry Seinfeld lyckats glida undan genom att använda just teflonpersonligheten som ett varumärke. Hela hans och Larry Davids teveserie var ju grundad just på frånvaro av alltifrån känslor till stora ämnen. Att ”Seinfeld” är en kul serie vore förmätet att förneka. Men den är också kall och cynisk på ett sätt som fungerade i serien eftersom de upprättat ett eget vakuum, där den riktiga världens spelregler inte längre gäller.
Det är ironiskt att Seinfeld själv placerat sig i facket högerkomiker nu, en stämpel som kommer bli svår att tvätta bort
Konsekvent har han viftat bort frågor som på något sätt kräver ett ställningstagande. Han är inte personlig, han är inte grov – ämnen som sex, missbruk, kropp och politik har inte vidrörts överhuvudtaget. Vilket gör honom nästintill unik för de stora namnen inom komedi. Och det kräver väl någon sorts integritet för att envisas med att strumpor som fastnar i torktumlaren är det roligaste som finns. Men tiderna förändras, och sällan är det så märkbart som i humor. Problemet uppstår när man hellre avfärdar en generation än att erkänna att kravbilden har förändrats på ett sätt som gör att man är hopplöst omsprungen.
Ändå, eller kanske just därför, har han sina poänger i kritiken mot samtiden. Varför skulle det egentligen vara relevant att höra vad Jerry Seinfeld tycker om könsroller? Sent i livet har han successivt avlägsnat sin klassens clown-propellerkeps, och faktiskt trätt ut på en mer politisk scen. Där är insatserna högre och riskerna fler.
Den ”nya” Jerry Seinfeld stöttar Israel och kallar kvinnliga journalister för ”honey”, den amerikanska motsvarigheten till ”lilla gumman”. Det klär honom illa, och är en roll han är påtagligt obekväm i, trots sin patenterade förmåga att låta kritik rinna av. När han tillfrågas om metoo konstaterar han att ingen kommer att kunna se Louis C.K. på samma sätt igen, eftersom de omskrivna handlingarna inte går att glömma. Det är ironiskt att Seinfeld själv placerat sig i facket högerkomiker nu, en stämpel som kommer bli svår att tvätta bort. Han har ägnat ett yrkesliv åt att inte vara något annat än observatör, och plötsligt framstår det som rätt rimligt att han hållt sig till ämnen som säkerhetskontroller på flygplatser. Och det går att sörja, men förmodligen är det så att nonsens inte är lika roligt längre.
