Arbetarrörelsen ska skrämmas till tystnad
Åsa Linderborg om demonstrationer och rättssäkerhet
I tisdags inleddes rättegången mot två killar som greps under Stoppa matchen-demonstrationen i Malmö den 7 mars. Den ena har suttit häktad i elva veckor och den andra i nio. Inte sedan Göteborgskravallerna har politiska aktivister suttit häktade under så lång tid (jämför med fotbollshuliganer som frihetsberövas 2–4 dagar och sällan döms till mer än en månads fängelse).
Hade jag haft möjlighet, skulle jag ha varit en av de 7 000 som demonstrerade mot att Sverige spelar tennis med ockupanter och krigsförbrytare. Men jag hade aldrig, aldrig, aldrig maskerat mig och skapat osäkerhet i tåget, tänt bengaliska eldar, kastat färgbomber, uppträtt hotfullt och skrämt bort meddemonstranter. Det finns ingen anledning att bete sig så i Sverige 2009. Men det finns heller inga skäl att sätta rättssäkerheten ur spel.
Jag vet inte om de åtalade är skyldiga eller oskyldiga. Det är nämligen omöjligt för en journalist eller någon annan att bedöma det, eftersom häktningsförhandlingarna är sekretessbelagda och rättegången hålls bakom lykta dörrar. En av killarna, vi kan kalla honom Anton, var i flera veckor häktad på en enda polisinfiltratörs vittnesmål; han tycker sig känt igen Antons lufsande stil. Denna absurditet visar bara på ett, men avgörande, problem med den här typen av politiska mål: vittnena är poliser som ska vara infiltratörer samtidigt som de inte får provocera fram brott, en balansgång som för dem är lika omöjlig som den är omöjlig för medborgarna att utifrån kontrollera.
Åtalet gäller våldsamt upplopp, men av rättsväsendets hemlighetsmakeri att döma får man intrycket att de åtalade gjort något som satt hela rikets säkerhet på spel. Och kanske är det just den känslan som staten vill framkalla.
Om några veckor ska Sverige ta över ordförandeskapet i EU, vilket kommer ge många anledningar till demonstrationer. Den borgfred som högerregeringen bett om och skandalöst nog också fått försäkringar om av socialdemokraterna, kommer inte hörsammas av dem som menar att man i demokratins namn och av nationalistisk prestige aldrig kan villkora yttrandefrihet och opposition. Redan nu för regeringen en politik som borde framkalla dagliga protester: fattigdomen och arbetslösheten stiger samtidigt som man försvårar facklig mobilisering. Vi har övningar med Nato på svenskt territorium och väntar bara på att Afghanistansoldater vänder hem i blykistor från ett krig vi borde fördöma i stället för att stödja.
Oavsett om de åtalade är skyldiga eller ej är rättegången i Malmö, som återupptas vecka 23, ett gyllene tillfälle för en statsapparat och regering i behov av en trofé och skalp som vapen mot hela arbetarrörelsen, med eller utan maskering: Watch out, redskins!
