Häxor som räcker ut tungorna
Feministisk tolkning blir ovanligt konventionell
Den fristående gruppen Kamraterna har blivit något av ett anarkistiskt alternativ till den prestigetörst som annars präglar den svenska operascenen, i synnerhet under sommaren, då tillgängligheten till de olika scenerna blir markant reducerad av deras geografiska placeringar. Men att husera på Årsta teater, med en repertoar som under senare år har nischat in sig på operakanons mer obskyra verk - förra året var det Wagners Kärleksförbudet som uppfördes - vittnar om en vision som fokuserar på nya former och nya rum för operan, något som jag välkomnar.
I år sätter gruppen upp Häxorna, Puccinis första sceniska verk ursprungligen skrivet för en tävling 1883, som han inte vann, men som efter ett par bearbetningar ändå har fått figurera som ett slags gesällverk för den unge Puccinis sökande efter sitt tonspråk. Baserad på samma folkloristiska stoff som baletten Giselle benämns Häxorna som en operabalett med tilltänkta danspartier. I korta drag handlar operan om kärleksparet Anna och Roberto, som skiljs åt när Roberto ska fara i väg och göra anspråk på ett arv, och trots gudsförnekande löften om att aldrig glömma sin käresta, faller han under en förtrollning i en sirens armar.
I Kamraternas version, där Aurelia Le Huche numera tagit regirollen, får vi en feministisk tolkning där de mytologiska häxorna anknyter till ett jordbundet urkvinnoväsen. Man har lagt till en talroll, häxan Myrtha (Hanna Edh) som med dans och tal agerar som berättare. Annas far har bytts ut mot hennes mor, gestaltad av Karolina Blixt. Trots det uttalat feministiska anslaget blir emellertid uppsättningen ovanligt konventionell. Häxorna skrevar och räcker ut tungorna i ett för övrigt avskalat scenrum med vita tygcylindrar. Kanske finns ändå den urkvinnliga kraften i den till en början suckande och trånande Anna (Heddie Färdig) som går från suckande till hämndlysten, eller så infrias frigörelsen när Daniel Ralphsons sockrige Roberto får klä skott för den svekfulla manligheten. Kanske ännu mer radikal är Anna Christenssons musikaliska bearbetning som stundvis går från skicklig, intressant och kongenial till att riktigt lyfta bort en till ett annat rum.
