YES, CHEF!
Åsa Linderborg ser en comeback för ledarstilen shut the fuck up
Yes, chef!, säger den unge mannen som får höra att han är så värdelös att värdelösare kan ingen bli. Han har just stekt en hamburgare så att den ser ut som ett intorkat silikonimplantat och den som råkade smaka på anrättningen heter Gordon Ramsay. Den där odugliga jäveln borde få en mikrovågsugn i röven, säger Ramsay till sin världsvida tv-publik och tillägger: killen borde åtminstone få sparken.
Gordon Ramsay, den engelske tv-kocken med den bestämda hakan och blonda busluggen, gör inte matprogram utan program om ledarskap. Han är en man med sådan extrem karisma att vi faller pladask i farstun för hans diktatorsfasoner och hur de påverkar vår uppfattning om hur en bra chef ska vara.
Ramsay slog igenom 2004 med Elake kocken, dokusåpan där han tar sig an skitiga syltor som serverar pilgrimsmusslor på en bädd av pulverpotatismos, till gäster som aldrig återvänder. Han har lika många dagar på sig att göra krog av råtthålet som Gud hade när han skapade världen, 7 dagar, och även om det är tacksamma objekt känns resultatet alltid som ett mirakel. Metoden är enkel: han skäller ner de anställda till självutplåning. Tro inte att du är nåt, you fuckin’ idiot! Move, asshole! Du ska vara tacksam som alls får jobba här.
Konceptet upprepas i den storslagna dokusåpan Hell’s Kitchen (2005) där tolv personer tävlar om att bli kökschef för en nyöppnad restaurang. Demoniskt styr Gordon Ramsay hela köket, alla förklaras lata och odugliga. ”Fuck you”, skriker han och de tvingas svara med ett ”Yes chef” och ”Thank you chef” – under ett avsnitt nämndes fraserna 64 gånger och de måste yttras med rak rygg. Ingen slipper undan förnedring, Ramsay kastar mat han ogillar på golvet eller spottar ut den i någons mössa. Han sparkar på soptunnor och trissar upp sig till vulkanutbrott som hela tiden måste överträffas och som är så förväntade att de sedan länge mist sin poäng. Men budskapet gnuggas in: Du ska veta din plats! Shut up! Fuck off!
Yes, chef!
Han har ett program till, The F-word (2005), där han skäller med mindre bokstäver men i stället har för vana att prata till folk med händerna på knäna, som man talar med barn. Sen ber han dem fara åt helvete. Du skulle aldrig få jobb på min restaurang, asshole!
Man kan enkelt ursäkta Gordon Ramsay som en typisk representant för den restaurangvärld som av hävd dragit till sig kreativa sadister; i ett professionellt kök finns inga vänner, bara resultat. Men det finns kockar – också de britter – som har ett annat sätt att laga mat, såsom Jamie Oliver. Rick Stein hatar kökspennalism eftersom den sprider osäkerhet och stress, vilket negativt påverkar både mat och människor. Bill Buford, som med precision beskrivit krogmachismon i Hett (Månpocket 2008) menar att den koleriske chefen tillhör 90-talet.
Jag vet inte om Buford har rätt i det, men den auktoritära ledarstilen är ett tidens tecken alldeles oavsett bransch, när ekonomin och arbetsmarknaden kollapsar – även om det finns nationella särdrag. Den svenska versionen av Elake kocken, Melkers krogakut (2005) med Melker Andersson, fungerade aldrig eftersom han saknade Ramsays charm och verbalitet, men framför allt kändes programmet för osvenskt. Av samma skäl floppar Den arge snickaren. Jämlikhetstänkandet är – ännu – för starkt i Sverige, vi accepterar inte att man skäller ut folk och underordnade på det sättet.
Det vore dock ett misstag att se Gordon Ramsays program och ledarstil som en spegelvänd bild av du-reformens och demokratins Sverige. Flera rapporter visar att de anställda känner att de har mindre att säga till om. Enligt en Temoundersökning från 2005 säger 43 procent av de tillfrågade att det har blivit svårare att kritisera sin arbetsgivare. Den siffran gissar jag har ökat sedan dess – och ökar stadigt i tider när arbetslösheten flåsar i nacken.
En viktig förklaring till de allt tystare arbetsplatserna är privatiseringarna, vilket diskuteras i den nyutkomna boken När man måste säga ifrån (red. Ulla-Carin Hedin m fl, Natur & Kultur). Offentliganställda har grundlagskyddad yttrandefrihet, en demokratisk rättighet de förlorat när deras arbetsplatser har gått över i privat regi – vilket dessutom ofta har försämrat verksamheten och därmed ökat vikten av att de anställda just säger ifrån. En annan förklaring är det växande småföretagandet, där man ofta får anställning bara om man inte är med i facket. Att vara med i facket är för övrigt ingen garanti för någonting. I Arbetsdomstolen finns det många exempel där praktiserad yttrandefrihet i form av kritik mot arbetsgivare eller arbetsledning kallas för ”illojalitet” – ett makalöst rättsosäkert gummiord – och därmed anges som skäl för uppsägning. På så sätt har man till och med sparkat fackordföranden.
Gordon Ramsay gör visserligen reality-tv, men bristen på anställningstrygghet är en realitet. Människorna han läxar upp – ofta unga arbetarkillar som det är lätt att ge sig på och som minst av allt i hela världen är medlemmar i något fackförbund – de finns på riktigt. Det är deras anställning han ifrågasätter eller gör narr av inför miljontals tv-tittare runt om i världen. Han läxar upp dem – och därmed även oss tittare – att som anställd ska man visa respekt mot ägaren. Den som har fräckheten att opponera sig borde få avsked och en stenjävel i arslet.
I Elake kocken får vi följa hans samtal med olika restaurangägare: Den där killen du har i köket, han gör inte som man säger, du borde sparka honom. Du måste åtminstone ge honom en uppsträckning, visa staken för fan! Du är ju chef här!
Du tjänar åt helvete för bra, säger Gordon Ramsay till en kille som lagar mat han själv inte har råd att äta. Du är inte värd din lön, donkey, den borde sänkas.
Du är anställd och anställda satsar ingenting – ni bara jobbar och det ska ni vara fuckin’ tacksamma över.
Yes chef!
Thank you, chef!
Under busluggen anar man bockhornen.
