Så lika. Och så olika
ÅSA LINDERBORG följer en Djursholmsbo till Tensta
Pontus Herin hade aldrig varit i Tensta när han bestämde sig för att flytta dit med sin familj. Beslutet väcker oro, ilska och besvikelse i bekantskapskretsen: Varför ska du, som är född på Djursholm, bo där, när du inte behöver? De som hade trott att han var en av dem. Behåll dina galenskaper för dig själv, varnar hans mamma, men blanda inte in Eliot: ”Ska han gå där på dagis bland alla Muhammed och Ahmed?”.
Ekonomijournalisten Herin, med ett namn i bland annat Affärsvärlden och Veckans Affärer, slår ner sina bopålar i Tensta av ren nyfikenhet: Hur är det att bo i en förort där 86 procent av invånarna är invandrare? Förvånade finner han och Charlotte ett samhälle som varken är den misär eller exotiska basar som mediebilderna förmedlar. Visst är de kriminella, arbetslösa och socialförsäkringstagarna överrepresenterade, men Tensta är mer komplext än så och på det hela taget trivsamt, trots den deprimerande miljonprogramsarkitekturen. Människorna är hyggliga, hjälpsamma och de flesta gör så gott de kan. ”Vad trodde jag”, frågar Herin självkritiskt, ”att folk skulle sitta och be sin fredagsbön, läsa Koranen, fylla i bidragsblanketter? Eller diskutera vilket knark de skulle testa till helgen?”.
Men han ser också ett samhälle där vanmakten regerar. Någon av alla han söker upp liknar förorten vid ”ett toppstyrt flyktingläger”. Politiker och förvaltning beter sig som ”en kolonialmakt”; av 300 handläggare på stadsdelsförvaltningen Spånga-Tensta är 290 svennar som bor någon annanstans.
Enligt utländska observatörer är Sverige på väg att bli ett av Europas mest segregerade länder, boendet och barnomsorgen är utmärkta mätare på det. Eliot är ensam på sitt dagis om att ha två föräldrar med svenska namn. På 1980-talet var hälften av ungarna barn till invandrare. Men Eliot får den bästa tänkbara barnomsorgen med utbildade pedagoger och fina kompisar. Hans farföräldrar prisar dagiset och själv vill han att syskonet han väntar på ska heta Mustafa.
Hur mycket familjen Herin än trivs i Tensta bestämmer de sig för att flytta till ett homogent radhusområde med halvstatus där alla är som de själva. Efter ett och ett halvt år når det sociala experimentet sitt slut och nederlaget – det är så Herin beskriver det – ter sig logiskt. Hela projektet och erfarenheten vilade trots allt mot den trygga förvissningen att de kunde flytta när de ville. (Det visste även Jack London när han slog sig ner i East End, på samma sätt som Göran Palms säkerhetsventil var att han kunde sluta på LM Ericsson när som helst.)
I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra är ett bokprojekt som konkret och uppfordrande ställer de viktigaste frågorna om klass och etnicitet på sin spets. Djursholm – eller ”Djursan”, som det också kan heta – ligger en mil fågelvägen från Tensta, men det är två helt skilda världar. Ändå finns det mycket som liknar varandra: den slutna miljön, grupp- eller klasskänslan, förutfattade meningar om ”de andra”, faiblessen för bling-bling och det bakåtslickade håret ... Djursholms centrum har inte heller mycket mer att erbjuda än en pizzeria. Och om Tensta har en specialbutik med sjalar, finns det en motsvarande i Djursholm som säljer seglarkläder. Gruppuniform.
Obarmhärtigt redogör Pontus Herin för sina egna och vännernas välsituerade fördomar och själlösa statusjakt, vinnarna i ett samhälle där den ekonomiska segregationen växer lavinartat, hur man än räknar. Lika skoningslöst vrider han om kniven i alla dem – såna som jag – som talar varmt om det multikulturella samhället men ändå väljer att leva i vita prestigekvarter.
Jag hade aldrig varit i Tensta innan jag läste Herins bok, och det kan inte bara förklaras med att jag inte är stockholmare. Jag är uppvuxen i det invandrartäta Västerås, men i det miljonprogramsområde jag kände som mitt hette alla Andersson och Bergström. Herin tvingar mig att ta den blå linjen, ”Orientexpressen”, till Tensta.
Jag passerar torgståndet där man kan köpa lök i trekilossäckar, ”coccosnoter” och ”mörtter”. Möbelaffären säljer sängstommar med ornament av stora röda plastjuveler. Presentaffären erbjuder tavlor med motiv av Jesus, jultomten eller Koranläsning. Klädbutiken Chinchila lockar med tre sjalar till priset av två. Jag sätter mig på Tensta Krog, pizzerian Herin så erkännsamt skriver om.
– Du är inte härifrån, säger kyparen som serverar mig en cola.
Han har bott i Tensta i 30 år, har jobbat på pizzerian lika länge och nej, han vill inte flytta även om mycket kan bli bättre. När han åker in till stan känner han sig ensam – han är svensk, ”men av en annan sort”. Mannen är representativ. Tre av fyra Tenstabor vill bo kvar, läser jag. Det är en myt att alla vill därifrån, att alla helst vill leva som den vita medelklassen.
Vi pratar en stund. Genom fönstret ser jag välklädda människor som hälsar på varandra, stannar till och pratar. Ingen gör sig någon brådska, här finns tid för omsorgsfulla samtal. Jag har lust att stanna längre, men kan inte. En lägenhetsvisning på Södermalm väntar. Jag försöker betala för läsken, men får inte. Jag vill göra rätt för mig, säger jag och får kyparens vänliga leende som svar:
– Det vill vi alla här i Tensta.
Tunnelbanetåget dunkar in mot Mariatorget. Varför köper jag inte en lägenhet i förorten i stället? Mitt ansikte reflekteras i tunnelbanevagnens fönster, jag söker min egen blick och blir lättad när dagsljuset slår igenom så jag slipper se mig själv i ögonen. Boken bultar i väskan, men jag försöker att inte låtsas om den. Än är inte tid för självuppgörelse.
