Ryssarna försökte värva mig också
Åsa Linderborg: Vi borde prata om verkliga spioner
För KGB var Jan Guillou inte mer än en av hundratusentals bortkastade krognotor, men det hindrade inte någon av dem från att upprätthålla kontakten. Och så ser hela KGB:s bokföring ut. Ryssarna försökte värva allt organiskt material, det vet jag av egen erfarenhet.
Jag var 17 år när de ville inleda ”ett långsiktigt samarbete” med mig, en delegat bland tiotusentals på Världsungdomsfestivalen i Moskva 1985 – som inte visste någonting, men som för en svindlande sekund såg en möjlighet att göra mig märkvärdig och tjäna ihop pengar till ett par Levisjeans.
Så visst, jag förstår dem som just läst Guillous glimrande arbetsmemoarer Ordet makt och vanmakt och känner sig lite lurade; det finns en gräns för hur förtrogen han vågar vara med sina läsare. Men jag ger inte mycket för dem som nu vill devalvera värdet av IB-avslöjandet – eller till och med ser en chans att själva bli hjältar på kuppen. ”Jag har väntat på den här dagen i 40 år”, säger Gunnar Ekberg, mannen som medverkat till att 400 000 oskyldiga svenskar hamnat i SÄPO:s rullor och som i årets mest vämjeliga bok, De ska ju ändå dö, skryter om hur han lämnade uppgifter om palestinaaktivister till israeliska staten.
Det finns riktiga spioner, som vi verkligen borde prata om.
Säpo uppmanar lärare i invandrartäta skolor att tjalla på högstadieelever som odlar skägg. De har anställda som finkammar Facebook i jakt på aningslösa radikaler. I vissa bostadsområden vill de ha övervakningskameror i portuppgångarna, så de kan hålla koll på alla besökare.
Riksdagen har just antagit en FRA-lagstiftning med långt större möjligheter än de sossar som fantiserade om sina jobbarkompisar någonsin hade.
Staten har i alla tider i och till varje pris försökt avlyssna, övervaka, åsiktsregistrera sina medborgare. Till skillnad från KGB, är IB inte historia. Finns det någon som vill prata om det här istället för att moralisera över en naiv 22-åring som en gång trodde att han satt på jordens scoop?
