Frikänn Odell
Åsa Linderborg skriver inför rättegången
Claes Borgström har ett av sina lättare fall när rättegången mot Anna Odell för hennes Okänd kvinna 2009-349701 inleds i dag. Som andra redan har påpekat, finns det inget juridiskt som motiverar att Odell ställs inför rätta hon åtalas för att hon har gjort folk förbannade. En av de argaste är David Eberhard, dåvarande överläkaren på S:t Göran, som gjort sig ett namn på att uppmana folk att ta ansvar för sina egna liv. Han är djupt provocerad av en kvinna som försökt ta ansvar för sin tidigare psykiska sjukdom genom att försöka förstå hur den behandlades.
Som konstverk är Okänd kvinna 2009-349701 misslyckat på så sätt att det inte övertygar om att den som utsätts för tvångsvård också utsätts för övergrepp eftersom timmarna på psyk inte finns dokumenterade. Odell har heller inte genererat någon diskussion om psykvården eftersom hon inte förmådde göra sitt privata trauma till en allmängiltighet. Den uteblivna debatten kan dock inte ensamt lastas konstverket. Hade Odell varit verksam på 70-talet skulle nog inte kritikerna gjort en annan kvalitetsbedömning av arbetet som konst betraktat, men det hade funnits en socialpolitisk rörelse som förvaltat själva sakfrågan. Bemötandet av Okänd kvinna visar att dialektiken mellan konst och samhälle är bortvittrad.
Rättegången mot Anna Odell är ingen ödesfråga. En fällande dom kommer inte att självcensurera konstnärer, snarare uppmuntra. Konstutbildningen är visserligen redan ängsligare, men efter examen kommer konstnärerna, som alltid, gå sina egna vägar.
Tvärtom kan det komma något gott ur detta. Åtalet kan tvinga oss som talar om konstens frihet att problematisera vad som nu är en klyscha. Som Dan Jönsson påpekat ( Dagens Nyheter 24 maj), är det en djupt konservativ föreställning att konsten ska få göra vad den vill. Det betyder att den avpolitiseras men också att den devalveras: Det där är bara konst och inget att bry sig om. När konsten betraktas som lekskola blir den ointressant. Säger vi att konsten ska vara fri, måste vi mena något mer än att politikerna inte ska få villkora anslagen eller att en kulturminister inte ska avgöra vad som är konst.
Om Claes Borgström har en enkel uppgift att övertyga rätten om att Odell ska frikännas, är det svårare för oss kulturradikaler att övertyga skattebetalare och allmänhet om att konst måste få kosta pengar. Och att det är viktigt att även demokratier, inte bara diktaturer, har konst som bryter mot normen och till och med mot lagen. I det perspektivet kan man beklaga att Okänd kvinna inte har i en rättegångssal att göra.
