Äntligen vidunderlig opera
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-15
CLAES WAHLIN hör Wagner som han ska låta
Ända fram till mitten av 1980-talet fanns det en stark Wagnertradition på Stockholmsoperan. Med nyproduktionen av Tristan och Isolde vill man återknyta till den, och i just detta fall handlar det om Göran Genteles uppsättning från mitten av 60-talet, vars sista föreställningar 1977 hade Birgit Nilsson och Helge Brilioth i titelrollerna. Berislav Klobucar dirigerade och vi som var där glömmer inte dessa vidunderliga kvällar.
Minnesvärd är tveklöst Hans-Peter Lehmanns nyuppsättning, även om man kunde önska att återknytandet till traditionen inte nödvändigtvis behövde gälla det sceniska. Lehmann har arbetat mycket i Bayreuth, han regiassisterade både Wieland och Wolfgang Wagner under 60-talet och den avnazifierade Wagner - abstrakta och stiliserade scenbilder - som länge krävdes satte sina spår också på Stockholmsoperan. Såväl Jan Brazdas Ringen som Genteles Tristan och Isolde använde ljusprojektioner och ett slags vaga medeltidskostymer.
Också denna gång dominerar ljusregin; mättade, klara färger fyller fonden medan ett slags gigantisk metallsolfjäder stiger och sjunker i bakgrunden. Upphottade riddarrustningar och en rödhårig, irländsk Isolde är omisskännliga figurer ur Wagnergalleriet och dessvärre positioneras de ungefär som hos Gentele. Inga onödiga rörelser och på behörigt avstånd från varandra är de närmast ett slags käril för de överjordiska känslorna.
Hade inte Gösta Winbergh, som skulle ha sjungit Tristan, gått bort i förtid hade ensemblen varit lika inhemsk som 1977. Ersättaren, Wolfgang Millgramm (som ska alternera med Thomas Sunnegårdh), är inte av högsta klass, rösten räcker inte riktigt även om sista akten ger honom en arbetsseger. Nina Stemmes Isolde är här den verkliga stjärnan, mycket snabbt är hon i färd med att etablera sig som en av de stora Wagnersopranerna. Starkt och tätt sjunger hon, med en precision och exakthet som det var länge sedan man hörde från denna scen.
Dessutom har hon vid sin sida en lysande Brangäne i Martina Dike, vars sopran inte bara är vacker i egen rätt, den äger en distinkt klang som harmonierar med Stemmes, och hur ofta har Kungliga Operan lyckats rollbesätta så att de olika rösterna tillsammans frambringar ännu en skön dimension? Lägg därtill en god Kurwenal ( Gunnar Lundberg) och en storartad Lennart Forsén som Marke. Varm och djup och med en sällsam närvaro lyfter han ensemblen och får det att kittla av förväntan inför det framtida Ringenprojektet.
Leif Segerstam kunde gott slipa konturerna hos hovkapellet, emellanåt verkar de nästan hållas tillbaka, fast där ju ännu finns högst levande band till det ärorika förflutna. Denna Tristan och Isolde är likväl något av det bästa som Operan på senare år har presterat. Må det inte bli ett undantag.
Claes Wahlin
