Stoppa mig om jag blir som Lokko och Tidholm

Det är inte en kris när kulturjournalistiken förändras

Andres Lokko och Po Tidholm är trötta på kulturbevakningen.

Varje gång en manlig journalist i medelåldern klagar på att ämnen som ”Taylor Swift” och ”Love is blind” avhandlas på kultursidorna dör en kattunge. Men manliga journalister verkar inte bry sig om döda kattungar, inte heller om att den kritik de levererar är lika förutsägbar som mängden Swift-artiklar som publicerades i förra veckan.

Den här gången är det Andres Lokko och Po Tidholm som är ”trötta på kulturbevakningen”. Så pass trötta att de avsätter inte en utan tre kvällar på Kulturhuset Stadsteatern till att ta reda på varför kulturbevakningen blivit fixerad vid den allmänna monokulturen, på bekostnad av den obskyra moderna poesin och den jamaicanska jazzen.

Svaret stavas marknadstänk och kommersialisering. Prenumerationsintäkterna och medieekonomin har spänt sin snara runt landets alla kulturjournalister vilket resulterat i att redaktionerna stirrar sig blinda på siffror som om de vore aktiemäklare på Wall Street.


Lokko och Tidholm framstår som karikatyrer av sig själva, klagosången förpackad i glorifierad självkritik: ”Vi var ju själva de som på 90-talet ville att popmusiken skulle tas på allvar, jävlar vad vi vann!”.

Men kritiken är inte ny. Den är till och med äldre än Tidholms och Lokkos sammanlagda ålder och därför är det häpnadsväckande att de verkar uppriktigt oroade över att svenska kultursidor slutat förse läsarna med ”spenaten” och i stället överöser dem med tiramisu.

Tanken med kvällens samtal är att man ska diskutera hur finkulturen och populärkulturen förflyttat sig på det som i programmet kallas för ”klass-skalan”. Alla vet att inom kulturen har ekonomiska tillgångar aldrig varit lika med status och erkännande. Ett högt kulturellt kapital kan man bara få genom att ta avstånd från det kommersiellt gångbara. Medie- och kommunikationsprofessorn Johan Fornäs skriver att ”fin smak definieras som motsatsen till det som slår brett”. Det spelar ingen roll om det är fin- eller populärkultur. Så länge det är smalt så är det bra.


Det är så tråkigt att man dör. Så enkelt att man dör. Ta avstånd från allt kommersiellt. Beskriv sedan breddningen av bevakningsområden inom kulturen som ett tecken på förfall och invänta applåderna.

Eller så kan man se det hela som en demokratiseringsprocess som öppnat kultursidans exklusiva rum för nya ämnen och andra perspektiv.

På så sätt kanske det inte är så konstigt och inte heller farligt att en förändring skett

Det som avhandlas i offentligheten har alltid varit tätt sammankopplat med det maskulina, enligt journalistikprofessorn Monika Djerf-Pierre. Hon beskriver en dikotom tankelogik mellan det maskulina och det kvinnliga som präglar journalistiken (och även kvällens samtal). I stället för den maskulina distansen är det kvinnliga sammankopplat med intimitet och subjektivitet. I stället för autonomi och objektivitet finns en närhet till läsaren och en större publikorientering. På så sätt kanske det inte är så konstigt och inte heller farligt att en förändring skett i samband med att fler kvinnor intagit kultursidorna. Det är rakt av den enda räddningen för kultursidornas överlevnad.


Dessutom är Lokkos och Tidholms ambition lönlös. Det finns inga eviga universella värden för vad som är ”god kultur” och därför värt att bevaka. Vad som ansetts högt och lågt i kulturen har enligt Fornäs alltid haft kopplingar till etnicitet, kön och klass. ”Gång på gång är det de främmande kulturernas, kvinnornas och arbetarklassens smakpreferenser som betraktas som ’enklare’ och mer ’primitiva’ än de bildade och besuttna medelklassmännens”.

Så grattis, killar! Ni tog er hela vägen till toppen, nu är det bara att sparka nedåt för att behålla er position. Men är det inte lite pinsamt att inta den rollen? För att citera slutordet i boken ”Kulturjournalistikens världar”: ”Kulturjournalistiken måste kunna förändras, utan att varje reform eller innovation betraktas som en kris”. Annars är man en mes.

Med det sagt: Om jag om trettio år sitter i ett instängt soldränkt rum på Kulturhuset och klagar på den senaste förändringen av kultursidan så hoppas jag att det helt enligt mallen sitter en yngre person i publiken som ställer sig upp och ber mig hålla käften.

Naomi Klein om konspirationsteorier, trauma och Israels folkmord

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln