Ministern fick två håriga apor i knäet
Karin Magnusson om att Skånes sak är vår
Orden som polisen fällde om en av de omhändertagna ungdomarna i Rosengård under höstens oroligheter i stadsdelen, är omöjliga att tänka utan att göra det på dialekt. ”Den lille apajäveln. Ska jag göra han steril när jag får tag på honom?”. En ny urban variant på rasse-skåningen att lägga till de vi redan känner: de främlingsfobiska Vellingemoderaterna och de inkrökta bönderna i Sjöbo.
Samtidigt som händelsen når allmänheten har den av regeringen beställda rapporten Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö, debatterats hårt. Undersökningen, som gjorts i Rosengård, rapporterar om en alarmerande situation i en stadsdel där extremislamister upprättat ett skräckvälde. Petter Larsson skrev kritiskt om den här på kultursidorna (30 januari och 5 februari) och i fredags strimlade religionshistorikern Mattias Gardell rapporten i Svenska Dagbladet. Huvudinvändningarna har främst rört den låga vetenskapliga nivån och att intervjupersonerna i rapporten främst är myndighetspersoner, socialfolk och poliser. Vilket gör att vittnesmålen kommer från andrahandskällor och att vi fortfarande inte vet i vilken omfattning Rosengård är en plats för radikaliserade muslimska grupper.
Nu finns det inga lagar i Sverige som förbjuder att man utövar sin religion på ett radikalt vis, däremot har vi lagar som förbjuder att vi – polisen inkluderad – särbehandlar människor utifrån religion eller ras. Kort sagt, det har varit en jäktig vecka för integrationsminister som med de rasistiska poliserna och den undermåliga rapporten, fått två håriga apor i knäet.
Jag rekommenderar ministern att parallellt med Rosengårdsrapporten läsa Niklas Orrenius reportagebok Här är allt så perfekt (Modernista). Orrenius arbetar på Sydsvenska Dagbladet och hans penna är lika sakligt närvarande var han än befinner sig. Hos Halalslaktaren på Scan, i intervjuerna med Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson, eller när han träffar Faik Rustemi som jobbar med muslimsk väckelse bland unga i Rosengård. Det är oavbrutet spännande läsning i gränssnittet mellan etnologi, sociologi och socialreportage. Kort sagt, det är strålande samhällsjournalistik där de intervjuade andas och lever. Något som öppnar upp för igenkänning och förståelse, också för dem med vilka man inte vill känna minsta sympati. Nästan lika spännande som reportagen är författarens avslutande kommentarer. Helt kort sammanfattas vad som hänt de omskrivna och vilka reaktioner som följde på texterna. Efter artikeln om svensk krigsmaterielexport, kan Orrenius inte hålla sig utan undslipper bittert ”Ingen jävel utanför Skåne läste det.”
Veckan som just passerat visar att det är dags att ändra på det. Skånes sak är vår.
