Olyckligt osolidariskt, Wanja Lundby-Wedin
”Olyckligt”, tyckte Fredrik Reinfeldt om Cecilia Stegö Chilòs licensfiffel. ”Olyckligt och beklagligt”, sa Lars Leijonborg om Folkpartiets dataintrång. ”Olyckligt”, tycker Wanja Lundby-Wedin om det pensionsavtal hon är ansvarig för.
Wanja Lundby-Wedin känner sig lurad av någon, oklart vem. Jag vet inte vad som är mest olyckligt – att LO-basen anser sig förd bakom ljuset eller spelar bakom flötet – men jag minns ett panelsamtal jag deltog i för tre år sedan. Jag ville prata om de höga lönerna inom arbetarrörelsen, att de är en förklaring till avradikaliseringen. Wanja Lundby-Wedin förstod inte alls vad jag var ute efter. Det är inte beklagligt, menade hon, att en fackföreningsledare tjänar flera gånger mer än genomsnittsmedlemmen i LO. Hon upprepade ord som ”ansvar” och ”kompetens” och när jag gick från ABF-huset kändes det som jag lämnade lokalerna på Svenskt Näringsliv.
Det vore ingen olycka om Wanja Lundby-Wedin tvingades avgå, men det kommer säkert inte att ske. Arbetarrörelsen har beklagligt nog inte den traditionen. Att Stig Malm, den röda olyckan, fick foten berodde på att han låg i mångårig fejd med partiledningen. Wanja Lundby-Wedin, däremot, är bästis och bundis med Mona Sahlin, och sådana lojaliteter väger tyngre än solidariteten med klassen och de olycksaliga grundprinciperna.
