Nu får ni ge er!
Åsa Linderborg om liberalernas empatistörning
Det blev märkvärdigt tyst i den liberala pressen när israelerna strax före jul erkände en omfattande och mångårig organstöld, konstaterade Jan Guillou i Aftonbladet i söndags. En världsnyhet med en svensk kulturartikel i epicentrum tegs ihjäl av en press som i månader visat frågan stort intresse. Samma dag publicerade Svenska Dagbladet en tre sidor lång artikel av Jesus Alcalá, där han utan att komma med en enda ny sakuppgift eller självständig infallsvinkel gör ett da capo på höstens lögnkampanj (17 januari).
Jesus Alcalá lyckas lika lite som någon annan påvisa några faktafel i Donald Boströms artikel, men han ifrågasätter ändå allt som står där, och han gör det genom att glida och skarva om textens innehåll. Det är lite ironiskt att just Alcalá ropar efter källor och saklighet, men han vet, att positionerar man sig rätt kommer man in i stugvärmen igen.
Jag skulle kunna spjälka ner och räta ut samtliga frågetecken Alcalá reser – de är lika många som gamla – men det är helt meningslöst, eftersom de är överspelade. De eventuella övergrepp Donald Boström ville ha utredda är bevisade; Israel har erkänt organplundring av palestinier, judiska israeler, gästarbetare och turister. Denna människokränkande och illegala verksamhet är långt större än vad Boström menade att det fanns indicier på, men ändå ifrågasätter Alcalá att artikeln, som pressade fram alltihop, publicerades.
Liberalerna har, genom att hoppa från den ena oförenliga argumentationslinjen till den andra, hela tiden försökt förminska frågan om vad som hänt Bilal och de andra palestinska unga männen som mördats, förts över gränsen, olagligt sprättats upp och sen dumpats med insjunkna kroppar.
Först sa man att misstanken om organstöld är helt befängd. Nåt sånt skulle aldrig israelerna göra. Hade det hänt skulle vi läst om det i israelisk press, eftersom Israel är en demokrati, skrev Nathan Shachar tvärsäkert i Dagens Nyheter.
När Yehuda Hiss, chefsläkare på rättsmedicinska institutet Abu Kabir, i november förra året dömdes för organstöld av judiska israeler, sa man – de som överhuvudtaget vågade skriva om saken – att det här bevisar inte att palestinier drabbats. Det hade de visserligen rätt i, men det var ändå väl djärvt att hävda positiv särbehandling av den grupp som Israel bekrigat i decennier. Man visade heller inga känslor för de drabbade judarna och deras efterlevande.
När Nancy Shepperd-Hughes, den amerikanska professorn i antropologi som i somras hjälpte FBI att avslöja organskandalen i New Jersey, den 20 december släppte band där Hiss talar fritt om all möjlig ljusskygg organhantering – uppgifter som bekräftas och mer därtill av den israeliska militärmakten – säger man att Boströms artikel ändå är värdelös, eftersom uppgifterna är gamla. Det här har vi vetat hela tiden och hur som helst var det antisemitiskt att ens fundera över om israelerna ägnar sig åt organstöld, oavsett om det ligger någon relevans i frågan, eftersom det finns en medeltida myt om att judar bakar bröd med sina fienders blod.
När Shachar sent omsider rapporterar för DN:s läsare om avslöjandena, låter han allt koka ner till några lagrade hudflikar. Och han är nogsam med att inte koppla samman de sensationella händelserna med Boströms artikel, för då kanske nån tror att där fanns någon substans.
Som sista desperat argument, hävdar man att Boströms artikel är fortsatt fria fantasier, eftersom det inte är bevisat att israelerna sköt i syfte att ta organen. Men det har Boström heller aldrig påstått. Som om organplundring i sig inte är illa nog.
Jag trodde aldrig att kampanjmakarna skulle be om ursäkt, inte ens att de motvilligt skulle ge Aftonbladet rätt. Men jag trodde heller aldrig att liberalerna återigen skulle trycka på sig dumstruten i den här frågan. Jesus Alcalá torde vara den enda (före detta) Amnestyordföranden nånsin som försvarar en ockupationsmakts rätt att mörda och stjäla organ.
När ska vi börja diskutera denna tragiska verklighet som avslöjades tack vare Donald Boströms uppmaning om en utredning? Debatten förs runt om i hela världen och inte minst i Israel, men här fortsätter man utmåla Aftonbladet som en antisemitisk dyngspridare. Vad mer ska behöva hända, vilka ytterligare brott ska läggas i dagen för att krigsförbrytarnas medlöpare ska känna skammens rodnad?
Varje ny artikel stärker diagnosen att liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier: De har inget människovärde och vi som hävdar motsatsen ska bara hålla käften. Inte skriva, inte tala, inte ställa frågor. Själva sitter de som de tre aporna, som vägrar se, lyssna eller tala om det obehagliga.
