EM blir nog roligare än Liverpool mot Al-Hilal
Allt är inte förlorat – Skottland kan fortfarande skrälla mot Tyskland
Skottland kan skrälla och ta poäng mot hemmanationen Tyskland i fotbolls-EM:s premiärmatch i morgon. Möjligheten finns för David att välta Goliat och det framstår som ett trumfkort för landslagsturneringar. När klubblagstävlingar avgörs av vilka som får tillgång till oljeländers statskassor har landslagsfotbollen fortfarande en inbyggd garant för bevarad tävlingsbalans. Saudiska investeringsfonden kan inte köpa tyska laget och vässa startelvan genom att värva Erling Haaland, Alexander Isak och de andra miljardspelarna från de mindre länderna.
Den europeiska fotbollens utveckling till global underhållningsindustri benämns ofta med tillmälet ”den moderna fotbollen”. Ett lite flytande begrepp som klistras på allt möjligt som upplevs negativt: VAR, spelreklam, sportwashing och tysta arenor fyllda med turist-supportrar. I ett försök att sammanfatta pudelns kärna skriver Expressens fotbollskrönikör Noa Bachner i sin bok ”Den sista utposten” från förra året att ”den moderna fotbollen är en benämning på fotbollen som medel för ekonomisk vinst eller som politiskt verktyg”. En annan som skildrar utvecklingen är Aftonbladets Simon Bank i nyutkomna ”Vem dödade min fotboll?”. Bank frågar sig varför det inte längre går att tänka på fotboll och bara känna ren, oförställd glädje?
Det etiskt bankrutta med varifrån pengarna kommer som driver världsfotbollen är en sak. Det är något som i allra högsta grad stört även landslagsfotbollen. Den ultimata eskapismen ett fotbolls-VM ska erbjuda är svårare att uppnå i en tid präglad av ett korrupt Fifa och turneringar i diktaturer.
I klubblagsfotbollen har traditionella kärnvärden som lokal förankring förlorats. Lagen och ligorna i de stora europeiska länderna har blivit internationella supervarumärken. Den ekonomiska basen finns allt mindre i hemstaden och allt mer hos en global miljardpublik. I en poddintervju med Olof Lundh frågar sig Noa Bachner hur exempelvis Chelsea kan fortsätta vara Londons klubb när de är mer intresserade av att vinna marknadsandelar i Indien än av de lokala supportrarna vars bortamatch-buss de precis slutat betala för.
Sportens förfall består inte i att den tas för allvarligt, utan i dess banalisering
Tävlingsintegriteten urholkas i takt med att de rika drar ifrån. Ligorna blir ojämnare. Samma klubbar prenumererar på ligatitlar och toppositioner i Europaspelet. Simon Bank skriver om hur ojämlikheten blir institutionaliserad av multiklubbnätverk, där samma ägare bygger system av samarbetsklubbar under samma paraply i flera olika länder. Ditt favoritlags position i hackordningen cementeras. Supportrarna till franska Strasbourg vet att deras uppgift är att vara en farmarklubb och talangutvecklingsfabrik för Chelsea. Drömmen om att de och inte Chelsea en dag ska hävda sig på den största scenen går från svåruppnåelig till omöjlig.
”Idrottens förfall” heter ett av kapitlen i klassikern ”Den narcissistiska kulturen” från 1979 av den amerikanske historiken och samhällskritikern Christopher Lasch. Han skriver om hur amerikansk proffsidrott (som gått före europeisk fotboll i det här avseendet) degenereras av att bli bara ännu en gren av underhållningsindustrin.
Vi kan vara på väg mot att själva tävlingsformaten förlorar sin kontinuitet med historien och vi får en global superliga
Lasch går till storms mot de ”kulturradikala” som kritiserar den moderna idrotten för att den tas på överdrivet allvar. Det är tvärtom, menar han. Sportens förfall består inte i att den tas för allvarligt, utan i dess banalisering. ”Den sanne entusiastens plågade skrik, han som tillmäter idrotten en passande känsla av vördnad bara för att finna den fördärvad inifrån av ’underhållningsmoralens’ utbredning, sprider mera ljus över idrottens förfall än de vänsterorienterade kritikernas anmärkningar.”
Lasch menar att det som korrumperar en idrottsprestation inte är professionalismen eller tävlingsmomentet, utan sammanbrottet av de former som omger tävlingen. Det är då idrotten urartar från ritual till skådespel.
Kanske finns här en nyckel till att förstå ilskan mot den moderna fotbollen. Något som hämtar sin kraft från att det är en ritual – som spelar en specifik symbolisk roll i människors liv och omgärdas av konventioner som är samma över tid – har svårt att bevara sin integritet när det uppgår i en underhållningsindustri som endast följer kapitaltillväxtens logik.
Det finns ingen anledning att betvivla att ”skådespelet” fotboll kommer fortsätta växa. Men sportens kärnvärden, som de historiskt har sett ut, riskerar att övergå i något annat. Bli något som är svårt för dem Lasch kallar ”de sanna entusiasterna” att ta på allvar. Den sociala rollen fotbollen spelat som demokratisk mötesplats för ett ”vi” blir svårare att ta på allvar när arenorna fylls av rika turister som köper biljetter de lokala supportrarna inte längre har råd med. Tävlingens integritet blir svårare att ta på allvar när en klubb som inte gjort något särskilt för att förtjäna det får tillgång till gulfstatspengar eller amerikanskt riskkapital och börjar rada upp ligatitlar.
Kanske ska man vara nöjd så länge det fortfarande ens spelas i de traditionella inhemska ligorna. Vi kan vara på väg mot att själva tävlingsformaten förlorar sin kontinuitet med historien och vi får en global superliga. Det kan bli än mer utmanande att förlora sig i fotbollen som ritual när Liverpool efter 130 år plötsligt inte längre möter Aston Villa utan Al-Hilal i serielunken.
Innan dess har vi i alla fall ett fotbolls-EM att se fram emot. En turnering som än så länge ser ut som vi är vana vid. Fifa-chefen Gianni Infantinos kampanj för att bryta konventionen med mästerskap vart fjärde år och i stället ha VM (och därmed också EM) vartannat år lyckades inte. Och som sagt, Skottland kan skrälla i morgon.
