"Israelisk press är schyst"
Trots hoten tycker Donald Boström att israeliska media är sakliga
– Medieklimatet är ett helt annat här än i Sverige, säger Donald Boström när han ringer från Tel Aviv.
Han har just läst Gideon Levys intervju med honom i Haaretz, där han för första gången får tala till punkt. En intervju som mynnar ut i att Boström hade legitima skäl att ställa den fråga som skapade sånt ramaskri: Vad har hänt med de unga palestinier som 1992 sköts av israelisk militär och sen dumpades med uppsprättade, hopsydda magar?
Donald Boström är tillsammans med Dror Feiler inbjuden till en mediekonferens i Dimona, utanför Tel Aviv. I Sverige har man gett sken av att Boström mötts av kraftiga protester. I själva verket var demonstranterna inte många och listan som krävt att Boströms närvaro på konferensen stoppas, har inte samlat fler än 28 namn. Dimonas borgmästare har inskärpt vikten av dialog i sakfrågan, att ”demokratins essens är samtal och diskussion”.
Boström var även inbjuden till en talkshow som leds av Israels svar på Skavlan, Yair Lapid. Mediestjärnan skrev själv i en krönika inför mötet att han övervägde att slå Donald i ansiktet.
- Varför ställer du upp på sånt där? frågar jag.
- För att jag måste ta ansvar för artikeln. Jag vill förklara för israelerna vad jag menar.
Dessutom vill han vrida frågan ur händerna på de antisemiter som naturligtvis utnyttjat artikeln i eget syfte.
Talkshowen spelades in måndags. Innan de går in i tv-studion viskar Lapid att han har svart bälte i karate. Vem har inte det, svarar Boström.
Den kuriosa tuppfäktningsscenen blir mindre lustig när man läser om den ”nya mediestrategi” gentemot utländska medier som Lapid utan krusiduller formulerat i landets största tidning, Yediot Aharonot, under rubriken: "Just sue them": Vi ska, menar Lapid, skrämma propalestinska medier till tystnad genom att regelmässigt stämma dem. Den som skriver att Israel dödar palestinska barn, hotas med ett skadestånd på 1 miljon pund – det lär tysta varje chefredaktör. På så vis kan man splittra medierna i varje enskilt land, där konkurrensen på en pressad tidningsmarknad väger tyngre än en gemensam uppslutning kring den fria journalistiken.
Frågan är om den taktiken ens är nödvändig – åtminstone liberala svenska medier står redan i israelisk drängtjänst, mer anpasslig till regimen Netanyahu än den israeliska pressen själv är.
– Jag är helt chockad över den öppenhet jag möts av här, säger Donald Boström. Generellt har de tre största israeliska dagstidningarna, Haaretz, Maariv och Yediot Aharonot, skrivit för att ge en saklig bild om vad som verkligen stod i artikeln och dess motiv. Även om de hade en och annan invändning, har de skrivit på ett juste sätt som ingen svensk tidning har gjort.
