Nato skyddar knappast demokratin i alla lägen

Staffan Carlsson kidnappar Dag Hammarskjöld för att driva in Sverige i försvarsalliansen

helskärm

Ambassadör Staffan Carlssons skrift om Dag Hammarskjöld har några politiska syften utan direkt samband FN:s generalsekreterares liv och gärning. Carlsson argumenterar nämligen för svenskt medlemskap i Nato och anser sig ha stöd i den uppfattningen av Hammarskjöld, död sedan över sextio år. I hastigheten skriver han också utan skymten av belägg in Göran Persson i Nato.

Carlsson ställer också till svars de svenska politiker som verkat för alliansfrihet. Den huvudanklagade är den före detta utrikesministern Östen Undén, avliden för snart femtio år sedan. Författaren kallar honom antiamerikan, prosovjetisk och likgiltig för Europa.

Carlsson representerar en bred allians av pensionerade svenska diplomater. Äntligen kan de säga sanningen om sina plågsamma och skamliga uppdrag på UD.

Staffan Carlsson anser med all rätt att språket är diplomatens arbetsredskap. På sina 500 sidor prickar ambassadören ideligen in formuleringar som ”orosmolnen skockar sig,” ”sticka under stol”, ”slipa redskapen” och ”spetsa öronen”.

Språklig yrkesskada.

Bokens huvudberättelse om Kongos kamp för avkolonialisering under tidigt 60-tal är däremot av intresse, fast boken är ytligare och mer partisk än Susan Williams ”White Malice: The CIA and the Neocolonialisiation of Africa”. Den kom ut för ett par år sedan men nämns ogeneröst nog inte av Carlsson.

Historien är följande: 1960 fick FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld i uppdrag att mäkla fred i Kongo och därmed förbereda övergången från kolonialstyre till demokrati. Carlsson prövar utfallet. Enligt detta skulle Dag Hammarskjöld vara delaktig i den allians av västmakter, storbolag och spionorganisationer som 1961 mördade Kongos folkvalde premiärminister Patrice Lumumba.

Kongo ägdes under 1800-talet av kung Leopold II, senare av den belgiska staten. Kongo utsattes för en av historiens grymmaste exploateringar.

1959 gjorde kongoleserna uppror; de valde en egen regering, krävde att belgiska militärer skulle lämna landet och att en centralstat skulle bildas. Belgien saboterade systematiskt hela processen: militärt, politiskt och ekonomiskt. 1960 vädjade Lumumba om FN-stöd. Carlsson skriver att Hammarskjöld såg sina svåraste motståndare i Lumumba och utbrytarstaten Katanga, dignande av rikedomar, mineraler, guld, koppar och uran, främst avsett för USA:s kärnvapenprogram. Katanga styrdes i princip av kolonialmakter, gruvbolag och legosoldater. Makt garanterades symboliskt av Katangas härskare, den korrupte krigsförbrytaren Moïse Tshombe.

Carlsson dokumenterar väl Dag Hammarskjölds förakt för Lumumba, grundlagt innan de ens träffats. Hammarskjöld, hans närmaste medarbetare och USA-administrationen beskrev den kongolesiske regeringschefen som galen, som en Hitler, en psykopat, som en idiot.

Carlsson refererar utan minsta försök att förklara vem Lumumba var. Böckerna om honom är många och de beskriver oftast en panafrikan, en nationalist, främmande för kommunism, begåvad och en otrolig folktalare.

I Kongos första val utsågs han till regeringschef. För att skydda sin makt måste han återta utbrytarstaten Katanga.

Hammarskjöld valde oskickligt och obegripligt bort Lumumba för att i hemlighet föra samtal med utbrytarledaren Tshombe.

Lumumba ”måste väck”, skrev generalsekreteraren. Den belgiska regeringen instämde: ”Élimination définitive.” CIA-chefen Allen Dulles och den amerikanske presidenten Eisenhower sa rakt på sak: Mord. Högsta prioritet. Annars kommer Sovjet. Det fanns något hundratal ryssar och tjecker; de kastades ut och ambassaderna stängdes. Kongo hade plats för 30 000 västsoldater.

FN gav inte Lumumba tillräckligt personskydd. När han och två medarbetare begav sig till Katanga gick de mot döden. Soldater från Katanga och Belgien torterade de tre, styckade och brände upp kropparna. Den huvudansvariga kolonialmakten Belgien har ursäktat sig för morden och våldet och har överlämnat det som fanns kvar av Lumumba – en tand – till hans släktingar.

Efter morden fortsatte FN att förhandla med Tshombe. Hammarskjöld flög till förhandlingar med honom. Planet störtade, kanske blev FN-ledaren mördad.

Några år senare grep diktatorn Mobuto makten i Kongo. Hans skräckvälde och kleptokrati varade i tre decennier under pålitligt och lukrativt stöd från Belgien, Västeuropa och USA.

Det finns något paradoxalt och märkligt oskuldsfullt med Carlsson och hans skildring av europeiskt och amerikanskt våld och rasism, den kapitalistiska exploateringen och systematiska mord under Kongos kamp för frihet. Kolonialväldet stöddes av den tidens EU-politiker, av Nato och finansierades i hög grad av USA.

Den berättelsen av Carlsson går helt enkelt inte ihop med hans uttalat romantiska och svärmiska lojalitet med det han klichéartat kallar europeiska ideal; dem han tror sig dela med Hammarskjöld: ”Aten, Rom, Jerusalem.”

Vi får veta att president Eisenhower, det fria USA:s store ledare, beslutade om mord på en misshaglig afrikansk regeringschef, demokratiskt vald. CIA-apparaten verkställde.

Helt säkra kan vi inte vara på att USA, EU och Nato skyddar demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. I varje fall inte i alla lägen.