Tvätt kan vara både omsorg och fascism

Sara Hallströms nya diktsamling är mer avförtrollad än de tidigare

Burcu Sahin

helskärm

När jag läser titeln till Sara Hallströms diktsamling, en efterlängtad bok efter åtta år, tänker jag på uttrycket: ”Att döda eller bli dödad”. Ett uttryck som ger sken av att en människas överlevnad är beroende av en annans död, vilket innebär att vi måste vara beredda att offra andra för att klara oss själva. Ett slags naturlag. Det är ett sådant gränstänkande som Hallströms poesi gör motstånd mot. I stället pekar ”Tvätta och bli tvättad” på motsatsen – att omsorg är en förutsättning för liv. 

I dikterna framträder fragmenterade kroppar som är svåra att placera, som ibland låter ett jag träda fram, ibland ett vi som försöker förstå skillnaden mellan ”Omsorg och service”, en västerländsk mänsklighet som blivit så civiliserad att den förgör sig själv: ”Våra dyra behov / Vår uppenbara teknik / Vår bristande förmåga att kompensera det som ska kompenseras för / Omsorgen och det schemalagda upprätthållandet av liv / Traderingen av gemenskap / Sorteringen av kunskap / Överskottet vi producerar / Tid som pengar”.

Ett städförråd, en särskild svamp som kan ta bort penna och krita från ytor och ett barn som leker fängelse låter mig ana att det stundtals är förskolans avdelningar kropparna rör sig genom. Men det som beskrivs är kropparnas rörelser och förhållande till objekt och fenomen snarare än rum, som i det här fallet gör att det blir svårt att orientera sig i dikten.

Det är en formmässigt avskalad bok med luftiga dikter och korta rader som varierar i intensitet och förtätning. Dikterna erbjuder en stillsam och meditativ läsning eftersom varje rad drar till sig uppmärksamhet. Det är inte alltid till bokens fördel, eftersom det gör att vissa rader framstår som alltför svaga i förhållande till dess plats på sidan. De tidigare böckernas surrealistiska bildlogik har fått träda tillbaka för en mer avförtrollad blick och språklig rakhet som jag tror har med bokens angelägenheter att göra.

Om språket inte räcker till för att nå en gemensam förståelse, om sanning fått ge vika för en teknologi som omvandlar information och uppmärksamhet till kapital, om rädsla segrat över förnuft, så kanske räddningen kan vara: ”Extasen och lugnet / Viljan till ommöblering / Instiftandet av nya namn / Möjligheten att bli sammanblandad / Delarna, styckena, bitarna, tunnelseendet / Upplöst som en tablett / Med hjälp av era lirkande fingrar / Vara ett hål som tar emot allt / Vara en tvål i vilken språket inte når in”.

Det sinnliga, närmast erotiska, förhållningssättet till språket visar i den sista sviten att våra kroppar redan bär på kunskapen om förändring, om vi bara kan låta dem mötas i gränsernas sprickor och hål. Om vi bara kan stå ut med tvetydigheten. Att allt har en insida och utsida. Att tvätta rent kan vara både en omsorgshandling och fascistisk ideologi. Jag läser dikterna som: ”En bön om avgränsningar”, lika mycket som en klagosång över skillnadstänkande – en längtan efter ”En förbundenhet och en solidaritet”. Trots att sidorna ekar tomt och ödsligt så lämnar de samtidigt plats för en ny drivkraft i författarskapet.