Bokrecensioner

PRESENTERAS AV

Hans författarskap är ett av de märkvärdiga

Få har ett språk med sån exakthet och skönhet

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:
Per Odensten (f 1938) är aktuell med romanen ”Glossarium”.
Foto: Moa Odensten.
Per Odensten (f 1938) är aktuell med romanen ”Glossarium”.

Ett glossarium är en ordlista över föråldrade eller sällsynta ord. ­Huvudpersonen i Per Odenstens nya roman justerar definitionen: ”de halvt bortglömda, de nästan okända, de osäkert ofullgångna, de trevande. Sådana som hoppas att de existerar och kan uttrycka det de vill säga”.

Vid 35 års ålder står Ina framför sitt köksfönster i en mellanstor svensk stad i mitten av förra seklet. Det regnar. Hon är skild sedan två år, varken lycklig eller olycklig. Plötsligt faller hon, ett skarpt ljus vrider sig blixtrande runt sin egen axel.

Smärtan klyver henne. En skada uppstår i PTO-området i hjärnan, det som brukar kallas det stora sensoriska associationsbarkområdet. Det är där som det sensoriska – hud, muskler, känsel – tillsammans med syn och hörsel skapar en ­inre bild av omvärlden och den egna kroppens förhållande till denna.

Ina förlorar världen och sig själv. Hon har inget språk, hennes sinnesintryck förmedlar fragment utan begripligt sammanhang. Tiden och rummet går bokstavligen i bitar. 

Hon blir som ett barn, men som vuxen en ”sjukhusvarelse”. Romanen, påpekar Odensten i ett förord, är inte en fallstudie. Det är en beskrivning av en kamp.


Läsaren får följa denna långsamma kamp som interfolieras med minnesbilder från Inas barndom och ungdom. Hon har en dotter, Mette 4 år, och en mormor som fick ersätta modern som dog när Ina var liten. Fadern försvann. Ina var studiebegåvad, blev folkskollärarinna.

Långsamt försöker hon med hjälp av terapeut återfinna språket. Hennes första längtan och motivation är Mette, att känna den lilla kroppen, återfå hennes närhet.


Romanen rör sig i två riktningar. Dels hur Ina mycket långsamt får ihop språket och världen, dels hur de människor omkring henne som betyder något, Mette och mormodern, försvinner. 

Dottern tar fadern med långt upp i norr och mormodern, till vilken hon flyttat efter att ha hemförlovats från ett utslussningshem, finner hon en dag död i fåtöljen.

En väg till språket går genom musiken. Hon lyssnar på Hanns Eislers Fjorton sätt att beskriva regnet och kan med ord identifiera de olika regnen. 

Utan att Odensten nämner saken, går associationen till Golgatavandringens fjorton stationer, ett omvänt lidande av annat slag, men likväl.


Odenstens roman är en litterär händelse och hans författarskap ett av de märkvärdiga. Få samtida författare har ett språk av sådan exakthet och skönhet. Författarskapet byggs, långsamt men stabilt. Ofta har romanerna föregåtts av utkast eller noveller.

I föreliggande fall återfinns Glossariums inledande tredjedel som en färdig novell i Nio sätt att beskriva regnet från 2011. Här har den sömlöst växt till en i alla bemärkelser drabbande ­roman. Mycket händer i denna vackra, starka och stilistiskt beundransvärda roman. 

Språkets betydelse för att beskriva och bestämma den vi är, omgivningens tafatthet likaväl som dess omsorger, kampen för att leva ett liv i världen, hur fattig tillvaron där än är. Tag och läs.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.