Unik blick för barnets värld
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-23
Elise Karlsson ser vardag triumfera över kaos i Binyavanga Wainainas roman
Det börjar, som det brukar, med barndomen. Med fotbollslekar en solig eftermiddag med syskonen Ciru och Jimmy.
Och med Binyavanga, pojken som har lite svårt att begripa sig på hur alla vet allt och vad exakt det är de vet. Som klarar sig genom att härma syskonen. Eftersom han annars kan haka upp sig på ljud eller ljus och driva in i sig själv, plötsligt vara hopplöst efter alla andra.
Syskonen bor i en villa i det som tidigare var de vitas bostadsområde i Nakuru. Det är ett välbemedlat område, pappan är högt uppsatt i ett företag som är viktigt för den relativt nyfödda nationen Kenya. Dagarna fylls av ambitiösa studier på Lena Moi-skolan, lekar hemma framför tv-n och i mammans frisörsalong. Medan de vuxna talar om Idi Amins förbrytelser i mammans gamla hemland Uganda, går Binyavanga in i sina lekar.
Men barndomen är inte helt och hållet som den brukar vara. Binyavanga Wainaina har nämligen en unik förmåga att fånga in barnets sätt att se på världen. Hur bara ett ljud eller en gest kan förändra hela perceptionen – ett monster förvandlas till en vanlig tant med bara en min. Ord och ljud får magisk betydelse, blir ett slags symbolspråk för barnet som sedan lever kvar hos den vuxne. Det är en syn på världen som många författare har försökt fånga, ingen jag har läst tidigare har gjort det så här bra.
Barnets blick blir tonåringens, sedan den deprimerade studentens och den vuxna författarens. Kvar som röd tråd genom livet är slutenheten, rädslan för att hamna utanför den mänskliga gemenskapen. På så sätt är boken en skildring av en lång process för att acceptera sig själv. Det är också kopplat till författandet, till att våga acceptera att detta inåtvända olönsamma är det man vill ägna sig åt.
En dag ska jag skriva om den här platsen publicerades innan Binyavanga Wainaina kom ut, och därmed blev Kenyas första öppet homosexuella författare. På sätt och vis är det alltså en tillstraightad historia, men det är lätt att i efterhand läsa in ett queert stråk.
När Wainaina beskriver sin studenttid i ett Sydafrika på väg bort från apartheid så är det inte främst Nelson Mandela som han lyfter fram som landets hjälte och spegelbild, utan i stället den bisexuella hits- och skandaldrottningen Brenda Fassie.
Man utgår ofta från att vissa länder är förutbestämda att drabbas av krig och kaos. Inte minst konflikter i afrikanska länder tenderar att tolkas på det sättet av omvärlden. I slutet av romanen kommer kaoset till det Kenya som tidigare skildrats som en trygg plats. Kenya tycks ha bytt plats med barndomens skräckland Uganda, som uppnått en ny stabilitet. I nationen som har ”bredband och en välstruken armé och en splitter ny internatskola som ser precis likadan ut som Hogwarts” dödas nära tusen människor, över en halv miljon flyr.
Men något förutbestämt ligger det inte i det ödet. Snarare blir det en påminnelse om hur stabila strukturer alltid bara är illusioner. Jag kommer att tänka på Olga Grjasnowas Ryssar är såna som gillar björkar och Goran Vojnovics Jugoslavien, mitt hemland, även de böcker där just den oväntade växlingen mellan vardagen och utbrottet av våld är det som lämnar starkast intryck.
Inte heller är länder som störtats i kaos dömda att förbli där. Titelns En dag ska jag skriva om den här platsen syftar i boken inte på Kenya, utan på en familjeåterförening i det återuppbyggda Uganda. Liksom romanen i stort är det en vacker och storslagen skildring av vardagens triumf över kaoset.
Fotnot: Binyavanga Wainaina deltar på Stockholm Literature, Moderna museet, på söndag den 25 oktober.
