Kroppen, mensen och den manliga blickens trollkrets
Maja Tinnervalls ”Cykler” är spänstigt skriven men har en blind fläck
Publicerad 2021-05-05
Hälften av mänskligheten lever med menstruationscykelns faser. Ändå är det inte så ofta man ser den gestaltad inom konst och litteratur som en allmänmänsklig erfarenhet. För Tuss i Maja Tinnervalls debutroman styr menstruationscykeln hennes upplevelse av världen och hennes handlingar. Hon är besatt av de kroppsliga och själsliga förvandlingar hon genomgår varje månad. Svår depressiv PMS får henne att se allt i svart, medan ägglossningen innebär en rusigt förhöjd livskänsla av manisk karaktär.
Men det är inte kvinnans särart som betonas. Perspektivet är individualistiskt, Tuss är på en gång utkorad och fördömd av känsligheten hon inte kan dela med någon. Här finns inget biologiskt systerskap som förenar kvinnor med varandra. Den unga kvinnan är ensam med sin erfarenhet.
Romanen utspelar sig under tre månader och är indelad efter cykelns olika stadier. Den inleds med att Tuss bryter upp från ett begränsande förhållande. Hon gör det under menscykelns första dagar då ett avstånd skapas till mannen som inte tål att se blod.
Relationen har varit en kvävande tvåsamhet där mannen styr och Tuss följer med och anpassar sig. Efter uppbrottet ska hon bli ”sig själv” oberoende av andras blickar på henne. Innan hon far ut till en stuga vid havet för att försöka befästa en mer oberoende identitet, hinner hon emellertid förälska sig i en granne.
Tiden vid havet blir inte den befrielse Tuss tänkt sig. Tankarna kretsar kring den nye mannen och mobilen lockar med sina meddelanden. Hon inleder även en sexuell relation med en man från ett av sommarhusen. Trots att Tuss är konstnär arbetar hon inte, hon försöker i stället hitta ”sig själv” genom att göra ingenting – i en form av ren närvaro. Hon blir mer sams med de svårare delarna av menstruationscykeln: ”Hon hade förknippat smärta med mörker, oro och otakt. Nu klär den sig i kraft. En kontakt upprättas mellan henne och avlägsna dimensioner. Hon hör virvlar av lust, urkraftens flageoletter.” De här tillstånden av självverksamhet bryts emellertid av det oavbrutna cirklandet kring männen.
Det är en ganska beklämmande gestaltning av ett kvinnligt subjekt som, trots att hon kämpar emot, främst blir till i den manliga blickens trollkrets. Maja Tinnervall skriver vackert och spänstigt, men det begränsade perspektivet gör berättelsen tröttsam. Jag hade gärna läst mer om hur Tuss blir till i det konstnärliga skapandet och mindre om hennes kärlekstörst. Hon ser inte att arbetet kan vara en väg ut ur den låsta positionen. Det är romanens blinda fläck.
