Så blev staden en vara
Mattias Svensson om fallgropar när det offentliga rummet ska säljas med mys och gågator
Publicerad 2017-01-21
RECENSION. Jag tänker mig att alla yrken har sina mardrömmar. Att som politiker ha sagt något skämtsamt om lantisar, som folk fortfarande minns nästan 20 år senare. Att som journalist stå som Paul Frigyes i tv-studion när Jan Guillou, om vilken man skrivit en bok, halar fram sitt slutbetyg.
Boken Stad till salu vittnar om någonting liknande från den akademiska världen. Mats Franzén, Nils Hertting och Catharina Törn har hittat ett ämne i tiden: entreprenörsurbanismen, försöken att göra en stad till varumärke. Tänk festivaler och event, ny kommunslogan, gallerior och andra sätt att locka hippa kreatörer som ska skapa tillväxt och jobb från kaféerna där de sippar sin dyra latte.
Sextio sidor metod, två väl valda studieobjekt, Stockholm och Göteborg, och som kronan på verket en enskild fråga där entreprenörsurbanismen skulle ha satt sina mest extrema avtryck: Den svenska antiklotterpolicyn. Den som i sin renhetsiver har gått långt bortom snabb sanering av fasader och stoppat konstutställningar, annonser och kurser i graffiti. Inte ens New York har gått så långt i sin nolltolerans.
Men så finns där ingen entreprenörsurbanism!
För faktum är att nästan ingenstans i de mödosamt genomgångna klotterdebatter och processer finns signalorden om den konkurrenskraftiga staden. Särskilt i Stockholm bär politiken snarare alla tecken på en klassisk moralpanik. Klottrandet och graffitin ses som en inkörsport till brottslighet och fördärv, och i sig ett missbruk. Alla aktörer i samhället måste därför visa en enad och restriktiv front. Precis som en gång ”dansbaneeländet” skulle bekämpas, och som droger bekämpas än i dag.
När entreprenörsurbanismen väl dyker upp är den ett argument för att moderera nolltoleransen. Det heter att graffiti som konstform kan ge ett gott intryck av staden.
Visst gör det ont när teser brister.
Detta är nu ingen brist för boken. Stad till salu är en påminnelse om att det finns akademiker som inte bara ägnar sig åt att hitta samband, utan viger år av sina yrkesliv åt att faktiskt pröva dem.
För den som orkar förbi metodkapitlet är det trivsam och intressant läsning. Bland annat om hur stadskärnorna i två av våra storstäder har fått ansiktslyft och nytt liv via partnerskap mellan politik, administration och affärsintressen. Göteborgs bakgator Magasinsgatan och Vallgatan har blivit affärsstråk, Stockholm har fått julbelysning och värdar och vakter är andra nya inslag. Allt för att skapa trygghet och trivsel.
Här finns alltså tydliga inslag av den entreprenörsurbanism författarna letar efter, och de får anledning att gå in på nackdelar och farhågor. I den mysigt ombonade staden är det rätt stora delar mänsklighet som blivit opassande. Tiggare, original och missbrukare, men även gamla tanter beskrivs av aktörerna som problem för affärsstråk nischade mot en ung och kreddig kundkrets.
Sant, men å andra sidan rymmer stadsmiljön många tomma torg och gator där biltrafiken dominerar. Områden för friare uttryck tenderar att bli revir för ut-agerande ung manlighet, utmärkta av klotter, latent våld och doften av piss. I det perspektivet kan gentrifiering, gågator och gallerior öka, snarare än krympa, tillgängligheten.
Författarna varnar också med rätta för att alltför entreprenörsurbanistiskt lyfta områden blir för dyra, likriktade och själlösa. De menar att staden behöver en reglering ”… som hittar en uthållig balans mellan alla olika brukares enskilda värden, eller intressen”. Det tror jag är en omöjlighet. Däremot bör en dynamisk storstad rymma delar som är i olika fas av utvecklingen.
En viktig statsvetenskaplig läxa är att stuprör och krångel – som formella politiska beslut, att kulturförvaltningen inte har samma uppdrag som trafik eller skola, eller att juridiken ska se till att beslut följer lagar – kan vara nödvändiga och befriande. Att kollektivtrafiken har problem med klotter måste då inte betyda att dagisbarn förbjuds måla trottoaren med färgkritor eller att en graffitiutställning stoppas. Alla delar av ett samhälle kan lika lite som alla människor underställas samma mål och samma logik.
