Kändisar från förr i Draculas skugga

Hilary Mantel har höjt ribban för historiska romaner – Joseph O’Connor kommer inte riktigt över

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Bram Stoker i mitten, Ellen Terry till vänster och Henry Irving till höger.
Bram Stoker i mitten, Ellen Terry till vänster och Henry Irving till höger.

Bram Stokers ”Dracula” har filmatiserats över 200 gånger, romanen har sålts i tiotals miljoner exemplar sedan den utkom 1897. Dracula själv, den fiktiva vampyren, har vandrat in i det allmänna medvetandet på samma sätt som en Faust eller en Don Juan. Denna framgång fick Stoker aldrig uppleva.

1878 köpte, renoverade och öppnade Henry Irving, tidens främste Shake­speare-tolkare, Lyceum-teatern i London. Hans personliga assistent och verkställande chef för teatern under åtskilliga år framåt var ingen mindre än Bram Stoker.

Det var på teatern, kanske uppe på teatervinden som i Joseph O’Connors roman, han skrev ”Dracula” och andra, snabbt bortglömda historier. Inget av det han skrev fick någon uppmärksamhet. Det fick däremot den levande förebilden till den blodsugande nattvarelsen: Henry Irving. Stoker levde nära den berömde Irving; han skrev senare en minnesteckning över honom.

I irländaren O’Connors ”Skuggspel” följer vi Stoker från hans tid som teaterkritiker i Dublin, där han träffar Irving som lockar med honom till London, till uppbyggnaden av och arbetet vid Lyceum.

Romanen skildrar teaterns uppgång och fall i slutet av 1800-talet, delvis via en sista tågresa 1912, där Stoker följer med Irving ut i landsorten för det uppträdande som sammanfaller med dennes död. Inflätat finns också ”inspelade” minnesmonologer av Ellen Terry, samtida med Irving och en av Englands mest uppburna skådespelerskor. Oscar Wilde gör några enstaka framträdanden.

Så vad har vi då i denna kändisroman? En mustig skildring av tiden, av lukter, smuts och den allmänna röra som rådde i London och kring etableringen av Lyceum-teatern? Jo, för all del. O’Connor vet att stapla adjektiv på varandra i hopp om att skapa effekter för alla sinnen. Ofta lyckas han, men lika ofta ställer sig överflödet av adjektiv i vägen för sinnena. Jag saknar också en fastare struktur, att låta kronologin styra historien gör skildringen lite lös i kanterna.

Sedan har vi det här med Hilary Mantel. Hon har med sin teknik i trilogin om Thomas Cromwell höjt ribban för historiska romaner. Att skriva i historiskt presens, att avstå från vad eftervärlden vet om skeendet för att konsekvent utgå från romanpersonernas perspektiv, har en paradoxal effekt: fiktionen blir mycket starkare just för att läsaren sugs in i vad som framstår som sanning. Som läsare av Mantel har mina krav på genren ökat.

Med det sagt må O’Connors roman bygga på historiskt källmaterial och låta romanen göra anspråk på den historiska sanning som undflyr dokumenten. För den som intresserar sig för den berömda trion Stoker, ­Irving och Terry är det gott nog. Den som vill ha en historisk roman av högre halt bör nog leta i O’Connors östra grannland.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.