Fröken Julie går igen
Pia Bergström läser Eva Ströms fortsättning på Strindbergs klassiker
Publicerad 2018-09-30
”Fröken Julie” från 1888 är en av de mest spelade Strindbergspjäserna i världen. Det erotiskt laddade kammarspelet där grevens sturska dotter efter midsommardansen på logen går hem till faderns betjänt Jean och dricker och flirtar med honom, chockerade sin samtid.
Det var inte bara klasskillnaden, en aristokrat som vänslas med en av tjänsteandarna på slottet – hur många herremän utnyttjade inte pigor på den tiden – det var detta att hon var kvinna och fritt uttryckte sin sexuella lust som förfärade. Och i hemlighet förtjuste.
Jag tror att pjäsen har blivit en klassiker just för att kvinnor som känt ”det förbjudnas lockelse” kan identifiera sig med fröken Julie. Åtminstone ända till slutscenen, där Jean ger henne sin rakkniv för att hon ska skära halsen av sig.
Jean har ingen nedsolkad ära att försvara, menar Strindberg i ett frispråkigt misogynt och närmast darwinistiskt förord till pjäsen som finns i Modernistas textutgåva (2014). Fröken Julie däremot, denna ”förkrympta form av människa”, en ”degenererad rest av den gamla krigaradeln” kan inte leva utan ära och måste därför dö.
Nu, 130 år senare rycker Eva Ström åt sig den blodiga pennan från Strindberg och låter hjältinnan leva. I romanen Rakkniven får Julie, med bara ett ytligt sår på halsen efter det misslyckade självmordsförsöket, själv berätta fortsättningen av historien.
Det första som slår mig i läsningen är att jaget, Julie, inte längre är en tragisk gestalt. Sorgespelet har blivit borgerlig utvecklingsroman.
Dämpad med sömnmedel forslas Julie till ett privat sinnessjukhus i Danmark, efter en tid inlåst med andra hysteriska, ätstörda och självskärande unga överklasskvinnor forslas hon till ett kloster i Rom, där hon blir inhyst hos vänliga nunnor. Hennes arrogans och högmod skalas av ytterligare när hon upptäcker att hon är gravid.
Eva Ström som också är poet, skildrar Julies mognad och livsöde med ett språk som är en fröjd i sig, uttrycksfullt men avmätt, sinnligt och exakt. Jaget som framträder är stolt, ibland impulsiv men självrannsakande ärlig, aldrig självömkande. Och kanhända har Eva Ström en lika ideologisk drivkraft som Strindberg, även om hennes såklart är en annan: att visa på kvinnors list, styrka och förmåga till överlevnad i en tid där det var en skam att föda oäktingar i alla klasser, men bland utdöende blåblodiga närmast ett förräderi.
När Julies gamle grånande far och svårt bördshögfärdiga nuckan faster Hélène kommer till Rom för att förlåta henne och välkomna henne hem är givetvis villkoret att barnet adopteras bort.
Det som förloras i en sån här präktig happy end-reformering är att historien blir en smula banal.
Fröken Julie som tragedi är mer mångtydig, går djupare. Pjäsen visar oss ett mörker där den sexuella leken, maktspelet, motståndet och uppgivandet lever sitt eget liv. Den realistiska och hårt arbetande Julie griper mig inte alls som den Julie som följer sin lust, och dör av det.
