Vi vet så lite om de enorma valarna

Stor som ett SJ-lok simmar kaskeloten fram – och Lennart Engs bok väcker känslorna för den

Petter Lindgren

helskärm

Tidsmässigt sammanfaller 1900-talets valjakt med min uppväxt, och i minnet framstår den på ungefär samma sätt som kriget i Vietnam: en räcka bilder av förintelse och död, från tidningar och tv. Flera arter -ansågs redan utrotade, och jag har fortfarande svårt att se valarna som något annat än mytologiska varelser.

Det är nog bland annat därför som Lennart Engs faktabilderbok om kaskeloten väcker en sådan genklang i mig. Tänk att djuret, stort som ett SJ-lok, ännu simmar omkring där nere, med sin ömkans-värda tandrad och trubbiga nos. Melvilles skräckinjagande Moby Dick, och måhända Bibelns Leviatan.

”Under 20 av dygnets 24 timmar jagar kaskeloter mat i totalt mörker, djupt, djupt nere i havet”, skriver Eng.

Uppslaget i boken är nästan helt svart, ett papper dränkt i akvarell. Ett annat uppslag tvingar läsaren att ställa boken på högkant och ger ett närmast kosmiskt perspektiv: ett enda sjok vattenfärg, från lysande ljusblått i överkant till mörkaste indigo i underkant. Längst ner, och inte större än halv-månen på min tumnagel, syns en kaskelot styra kosan mot jaktmarkernas eviga natt. En sådan resa!

Det är slående hur väl Eng lyckas gestalta havsdjupens sublimiteter, och med vilken precision han släpper sina faktabitar, utan att det poetiska bild-flödet störs.

Hur djupt en kaskelot kan dyka är som så mycket annat rörande detta gåtfulla djur okänt, konstaterar författaren, men i magen på ett strandat exemplar har man i alla fall hittat en hajart som aldrig visar sig ovanför 3 000 meter. Så tre kilometer då, minst.

Annars är det mest jättebläckfiskar som står på menyn, får vi veta, av den där rödrosa sorten som kapten Nemo och professor Aronnax slogs mot i Jules Vernes En världsomsegling under havet. Kaskeloten letar upp bläckfiskarna med hjälp av sin inbyggda sonar, varefter bytet immobilseras av en välriktad ljudstöt på 230 decibel. Djurrikets högsta bröl, enligt Eng.

Herman Melville, författaren till berättelsen om den om den fanatiske kapten Ahab och dennes jakt på den vita kaskeloten, får ett eget uppslag. Som helt ung deltog Melville i 1800-talets amerikanska valjakt, en verksamhet som enligt Eng särskilt kom att drabba just kaskeloten.

I djurets nos finns en substans som visade sig vara en överlägsen lampolja, och det framstår som en ledsam ironi att en varelse som tillbringar merparten av sitt liv i mörker började jagas så besinningslöst, för en produkt ämnad att lysa upp de torra människofiskarnas kyffen om natten.

Någon Melville för den än mer fasansfulla valslakt som ägde rum under min barndom finns däremot inte. Bergolja hade nu konkurrerat ut kaskelotoljan, berättar Eng, men i stället fick djuret bidra till en rad industriprodukter. Av späcket blev det bland annat margarin, hudkräm, lim och tryckfärg, och av huden skor och handskar.

Japan, Norge, Island och Sovjet brukar pekas ut bland skurkarna i sammanhanget, men också Sverige bidrog på sitt lilla vis, genom att -saluföra diverse valprodukter. Jag minns själv de där paketen med valbiff i frysen på Ica Safiren i Örebro, från tidigt 1970-tal.

Länderna fortsatte dessvärre med sin jakt långt in på 1980-talet, innan de till slut tvingades lägga ner verksamheten. Detta efter protester från såväl vetenskapligt som folkligt håll, och efter dryga tio års våghalsigt kampanjande av Greenpeace.

Norge och Island håller visserligen fortfarande på, i mindre skala och i strängt reglerad form. Marknaden för valkött är dock allt annat än en solskenshistoria, och omsättningen för ländernas valturism är sedan länge större än valjaktens. Island kommer troligtvis att lägga av helt 2024, meddelade nyligen Islands fiske- och jordbruksminister Svandís Svavarsdóttir.

Åter till Eng, vars vackra och faktaspäckade meditation över kaskeloten också är en påminnelse om att motstånd och protester ger resultat i långa loppet, och om att naturen ofta förmår återhämta sig, bara den lämnas ifred.

Kaskeloten är av naturliga skäl svår att hålla folkräkning på, men enligt Eng simmar nu någonstans mellan 200 000 och en 1,5 miljoner kaskelotindivider omkring i världshaven. Kroppsligen är det hotade djuret på väg tillbaka, glädjande nog, och det tenderar att dyka upp på de mest oväntade ställen.

Samtidigt ekar många av kaskelotens gamla favoritrutter spöklikt tomma. Orsaken är inte fastställd, men senare års forskning om artens kommunikation pekar mot att det rör sig om en informationsförlust.

Kaskeloternas lokalkännedom tycks vara språkligt eller rent av kulturellt överförd, och genom rovdriften på hela bestånd eller ”stammar” har så en betydande del av artens samlade kunskap för alltid sjunkit till Marianergravens botten.

I bästa fall har vi lärt oss åtminstone något av denna tragedi, eller som det mera kärnfullt heter om Leviatan i Jobs bok: ”Bär hand på honom, och du skall komma ihåg den striden och aldrig mer göra om det.”