En roman som kommer med något alldeles nytt

Efter att ha läst Cecile Pins ”Vandrande själar” är jag helt stum

Nioosha Shams

helskärm

Cecile Pins debutroman kom ut i mars i år och har redan blivit hyllad och översatts till en mängd olika språk. När den nu når mig på svenska, i en mycket väl tacklad översättning av Peter Samuelsson, behöver jag inte läsa många sidor innan jag förstår varför. Kan inte säga det på något annat sätt än det här: Åh, vad det är lyxigt att få läsa en roman som kommer med något alldeles nytt!

I ”Vandrande själar” följer vi syskonen Anh, Minh och Thanh som tvingas lämna Vietnam som båtflyktingar under kriget. Tanken är att de ska återförenas med resten av familjen i Hongkong, men den förhoppningen krossas en kort tid efter ankomsten till flyktinglägret. Deras familjemedlemmars kroppar hittas uppspolade på stranden, och plötsligt är de ensamma. 

Sida vid sida med den kronologiska berättelsen om syskonens barndom, till den vuxna exilen i London när de har egna vuxna barn, får vi också ta del av författarens inhopp med essäer och dagboksliknande inlägg. Pin skriver här om traumaforskning, om första gången hon var på en västerländsk begravning, om varför hon måste skriva om misär när hon hade velat ge syskonen enbart lyckliga stunder. Här finns också scener ur de amerikanska soldaternas perspektiv, här kommer ingen undan.

Gång på gång drabbas jag av ett språk och ett narrativ som vågar gå in i sorgen från alla håll och kanter, och kanske allra mest i de poetiska styckena, berättade av den döda brodern Dao. Han ser hur hans levande syskon tänder rökelser och ställer fram mat på altaret, han känner doften av bräserat fläsk och vet därför vart han ska, ”[…] till en måltid där jag är en gäst”. Han hör sina syskons böner och de får honom – den för evigt döda, unga pojken – att känna sig gammal och vis. 

”Vandrande själar” är löst baserad på Cecile Pins egen familjehistoria, men jag vill varken kalla den här boken för autofiktion, lyrisk prosa eller blandningsroman. I stället skulle jag vilja att vi omdefinierar romanen. Jag tjatar ofta om Ocean Vuongs beskrivning av romanen som Noas ark, att den får innehålla allt man vill ha med i den — som Melvilles tjugo sidor om valens anatomi — och även här vill jag trycka på detta: låt romanerna bli arker som denna. Bryt upp kronologin, lägg dig i berättandet som författare, våga blanda stilar och se bortom det du lärt dig om hantverket. Glöm den västerländska berättartraditionen och låt romanerna flöda fritt så som Cecile Pin gör här.

Timmarna efter att ha läst ut ”Vandrande själar” är jag stum. Jag går runt som en vålnad med sorgens tunga sten i magen, oundvikligen har tankarna förts till båten som förliste utanför Greklands kust för bara några dagar sedan. Det som blivit kallat en av de värsta katastroferna på Medelhavet. Cecile Pins familjehistoria är inte unik, och kommer behöva berättas om och om igen, så länge dessa båtar, smugglare och människor på flykt tvingas existera.

Men undrar om någon kommer kunna skriva om sorgen och arvet som hon. Låta de vackra stunderna glimra till, som när barnen för första gången upplever den hisnande känslan av att åka pulka, för att i nästa stund låta lillebroderns ande se hur hans aska färdas i ett flygplan, enda gången hans kropp kommer få flyga. Och jag undrar om alla dessa människor som drunknat i Medelhavet har andar som irrar omkring som Dao, i väntan på att få sörjas, begravas och slutligen komma till ro.