Han Kangs skildring av massakern är hisnande
Hennes roman når fram till en historia som inte går att blunda inför
Publicerad 2024-03-07
En grupp norska konstnärer och kulturarbetare reste nyligen till Västbanken. Fotografen Jannik Abel skriver om vistelsen i en text för Kunstkritikk. En morgon vaknar Abel av att fåglar kvittrar. Det är något i den detaljen som är så självklart och samtidigt makabert att trots allt, trots det såriga landskapet, fortsätter fåglarna. På en bild som Abel fotat har vallmon slagit ut utanför den nedstängda flygplatsen Qalandia, jag kan inte sluta titta på den bilden, på de oskyldigt röda blommorna. När konstnärerna frågar: Vad är det viktigaste vi kan förmedla? Svarar den palestinska aktivisten och tidigare informationsministern i den palestinska samlingsregeringen: Berätta sanningen.
Mer än 30 000 människor har nu mördats i Palestina. Jag läser det samtidigt som jag läser Han Kangs nya roman ”Jag tar inte farväl” i vilken det bit för bit berättas om de, även där, 30 000 människorna som mördades under massakern på ön Jeju utanför Sydkorea år 1948–1949. Det är ofattbara siffror eftersom det inte går att tränga in hela, fullständiga människor i dem.
Som vallmon träder ut från marken på Västbanken kommer också snön åter till Jeju, trots allt. Den yr, är sagolik, smälter mot kinden, ögonfransarna, näsvecken. Snön hypnotiserar, fängslar i Kangs prosa.
”Jag tar inte farväl” inleds med att författaren och huvudkaraktären Gyeongha drömmer om den plats hon tidigare skrivit om, där en massaker inträffade. Det visar sig att dessa drömmar återkommande har följt henne, de började redan två månader efter att romanen publicerades. Hennes bok hemsöker henne när hon sover och den hänger över henne som en skugga medan hon gör sina vardagsbestyr. Redan här har upplösningen mellan hennes bok och den verklighet hon befinner sig i tynat bort.
Och tynar gör det. Snön är en frekvent fond i romanen. Den framkallar och förskjuter minnet och när snöflingorna når olika ytor och smälter börjar berättelserna, som utspelade sig på ön, att vecklas ut.
Gyeonghas vän Inseon ligger på sjukhuset. Hon har kapat av sig fingrarna medan hon arbetade i sin verkstad på Jeju, dit hon flyttade för att vårda sin demenssjuka mamma som sedan gick bort.
Mamman var med när massakern skedde. När vänstersympatisörerna registrerades åren innan. När de fördes ner under jord och mördades. Vad finns kvar efter den generationen som vittnade och vad händer när deras minnen tynar bort? Då och då, som plötsliga blixtsken, under korta stunder, kunde de framkallas hos Inseons mamman. ”Stunder då hon anfölls av minnen skarpa som vasst smidda knivblad. I de stunderna vällde berättelserna fram.”
Det finns en brutal historia som Han Kang hela tiden förhåller sig till. Våldet på platsen tvingas in i språket. Samtidigt finns det drömska tillståndet ständigt intill. I den andra delen av boken är det som att författarens röst, snön, det förskönade, fiktiva, tvingas bort. Inseons röst tar plats, hon berättar hur hon växlade mellan att arbeta i verkstaden och att gå in till sovrummet för att läsa de muntliga vittnesmålen från massakern på ön. Källorna som bekräftar varandra efter att de handlingar som varit hemligstämplade nu blivit tillgängliga. Namnlistor på de personer från Jeju som fängslades utan rättegång. Informationen om massakrerna på de registrerade vänstersympatisörerna. Gyeongha sitter intill, lyssnar, frågar med försiktighet. Det finns något i deras trevande och omsorgsfulla relation som gör det möjligt för berättelsen att grävas upp, och också, tas om hand.
För hur arbetar man med fiktionen när man samtidigt är desperat efter sanningen, efter det som faktiskt har hänt? ”Jag tar inte farväl” skrivs fram däremellan. Genom att tålmodigt nysta, gräva och, som Gyeongha, vara öppen inför sina våndor och frågor, sin skuld, så har Han Kang skrivit en roman som genom fiktionen lyckas nå fram till en historia som nu inte går att blunda inför. På ett så fängslande och omsorgsfullt vis att det är hisnande.
