Melankoliskt, bitterljuvt och kanske lite pinsamt
Pamela Jaskoviak använder Hemingways isbergsteknik – men hennes noveller är varma och sköra
Publicerad 2022-05-03
Det går inte att läsa en enda mening av Pamela Jaskoviak utan att samtidigt höra hennes röst. Jaskoviak må vara författare och dramatiker, men det är med sina kåserier i God morgon världen i P1 på söndagarna som hon nästlat sig in i mitt huvud. Där sätter hon sin egen ton. Man gillar den – eller man gillar den inte. Lågmäld, melankolisk, vardagsnära men med lätt underskruv. Den tonen är också omedelbart närvarande i Jaskoviaks nya bok, en novellsamling med den lovande titeln Kvinnor utan män. Aha, kvinnor som jag, tänker jag.
För jag gillar att ta folk på orden, så även författare. Alltså blir jag först rätt besviken när jagberättaren i den inledande novellen Dagparty, en livsstilsbloggare i Onsala, börjar alltihop med att beskriva just sin man genom badrumsspegeln. Och sådär fortsätter det. Ingen klarar Bechdeltestet. Det är förvisso inga särskilt lyckade relationer mellan män och kvinnor som Pamela Jaskoviak gestaltar. Snarare tvärtom.
Isbergsteknik, det låter ju så kallt – men Jaskoviaks noveller är sinnliga, sköra och varma, och rymmer ett återhållet begär
Boktiteln, lär jag mig sedan, är en inversion av Ernest Hemingways novellsamling Män utan kvinnor från 1927. Men hos Jaskoviak finns inga tjurfäktare, boxare eller soldater, utan i stället kvinnor sjukskrivna för utbrändhet, misslyckade konstnärer, en bonde. Det Jaskoviak tar med sig från Hemingway är isbergstekniken, en minimalistisk och kortfattad prosa där det mesta är utelämnat men vilar som en väldig massa under ytan.
Isbergsteknik, det låter ju så kallt – men Jaskoviaks noveller är sinnliga, sköra och varma, och rymmer ett återhållet begär. Om så bara efter en stund av mänskligt samförstånd och gemenskap. Men det tycks alltid vara dömt att misslyckas.
Nu låter detta kanske jävligt tragiskt, men så är inte fallet. Melankoliskt – absolut. Bitterljuvt – hundra procent. Och kanske lite pinsamt.
I en novell nappar en kvinna på ett nedklottrat telefonnummer på en krogtoalett, men mannen som söker efter en sugar mama visar sig vara en tunnhårig konceptkonstnär med hästsvans. En gift kvinna i en villaförort till Göteborg inleder en relation med brevbäraren och allt är väl frid och fröjd tills hon ska träffa hans föräldrar och vänner och åldersskillnaden är ett skärande faktum.
Novellen Lido beach är en version av Thomas Manns Döden i Venedig där en författare åker till Florida för att fira sin femtioårsdag och skriva färdigt en bok. Och det står klart för alla att den där boken, den kommer hon aldrig att skriva, trots både förskott och stipendier. Men på hotellet finns en rysk ung kvinna som fångar hennes uppmärksamhet.
Ljuvligast i mina ögon är dock novellen om ett åldrande syskonpar som tillsammans tar hand om en bondgård. Men jag ska vara ärlig – det är inte plotten som gör det för mig. Utan hur Pamela Jaskoviak lyckas beskriva hemmet, matlagningen, djuren och rutinerna med sådan suggestiv precision och omsorg att jag baxnar. Jag har varit där och jag vet precis.
I slutändan löper gestaltningen av mat och drycker som en stark och sinnlig underström genom hela boken. En möjlig väg till njutning.
