Käck karuselltur till 1920-talets Göteborg

Pia Bergström läser en fartfylld roman av Marie Hermanson

Pia Bergström

helskärm

Vuxensagor skulle man kunna kalla Marie Hermansons romaner. Sedan debuten med Det finns ett hål i verkligheten (1986) har hon odlat en alldeles egen folkhemsk psykologisk på gränsen-realism som drar iväg mer eller mindre åt det otroliga med titlar som Värddjuret, Mannen under trappan, Himmelsdalen och senast Skymningslandet.

I hennes nya, ambitiösa men också mer traditionella roman Den stora utställningen får ett antal påhittade figurer ge liv och blod åt historiskt verkliga händelser i 1920-talets Göteborg och Berlin.

Ramen är den stora Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Där låter hon sina gestalter mingla, jaga, skjuta, bedra och förälska sig i varandra i en rafflande intrig där både Albert Einstein, den antisemitiske relativitetshataren Paul Weyland, kung Gustav V, unga volontärjournalisten Ellen, hennes teosofi-vurmande moster Ida och den stilige poliskonstapeln Nils spelar ­sina roller med bravur bärande tidstypiska hattar, uniformer och mustascher.

Det är levande, fartigt och roligt berättat, en trivsam historie­lektion, särskilt för göteborgare, som kanske kan se Konstmuseet, Näckrosdammen, Botaniska och Liseberg, som byggdes upp inför detta jubileet, med andra ögon.

På vissa sätt påminner Den stora utställningen om tv-serien Vår tid är nu som speglade efterkrigstiden i restaurang ”Djurgårdskällaren”. Det lätt klichéaktigt ”representativa” i gestalterna och deras öden skildras från vår horisont: lite facklig kamp, lite kvinnoemancipation och hemlig homosexualitet, lite ny svängig musik. Den välklädda borgerligheten och fattiga slitande underdåniga fortfarande skilda åt av en trygg mur. Som ett historiskt, färgglatt dockskåp att titta in i en stund. Rysa lite, nostalgiskt, över en värld som förlorats. Så har också Hermanson lagt upp sin tillbakablick.

Och även om Hermanson också fångar en glimt av den otäcka, laglösa politiska stämningen i Tyskland under Weimarrepubliken, med hyperinflation, gatustrider och mord på kända judar, som Einsteins vän Walter Rathenau, så finns det en käck mysighet pudrad över hela den här trevliga romanen, särskilt i avsnittet om Einstein och hans besök i Sverige, som gör att ingenting ändå känns ”på riktigt”. Men ”på riktigt” var väl heller inte meningen, antar jag. Varför klaga när man bjuds på en karuselltur till en 20-talsvår med både framtidsoptimism och romantik. På riktigt är ju så tvetydigt, gråskaligt, harmset och trist.