Hunden som guru
Uppdaterad 2016-07-12 | Publicerad 2016-07-07
Vuxendebuten av Meg Rosoff springer bort sig
Hundägaren och ALMA-pristagaren Meg Rosoff, född 1956 i Boston, numera bosatt i London, kan förstås inte låta bli att väva också sin vuxendebut kring människans bästa vän.
Jonathan bortom all kontroll är en svart, romantisk och milt moraliserande komedi framförd med lätt tryck på pennan. Här vilar kärleken liksom undergången bara ett spadtag bort, på ett briljant och mycket amerikanskt vis erinrande om föregångare som Nathanel West eller för den delen Woody Allen.
Den purunga reklamaren Jonathan Trefoil gör allt för att så smärtfritt det bara går inrätta sig i vuxenvärldens tomhet. Han skaffar jobb och lägenhet, och tänker sig också att åka snålskjuts genom att gifta sig med sin småtrista och strömlinjeformade flickvän Julie, en tjej från mellanvästern med proper frisyr och en rejäl pensionsfond mer eller mindre från födseln.
De båda hundar (bordercollien Dante och spanieln Sissy) som han tillfälligtvis passar åt sin bror tycks dock vilja annat. De beter sig underligt, simulerar sjukdom och väljer nya och märkliga promenadstråk: Han anade att de ogillade något i hans livsstil.
Liksom i Rosoffs räddare i nöden för femtonåriga hundentusiaster, Justin Case från 2008 (Brombergs, översättning av Helena Ridelberg), låter sig djuren här läsas som ett slags demoner eller projektioner av sådant huvudpersonen och kanske också läsaren intuitivt anar. I Jonathans fall leder hundarna honom in i en serie förvecklingar som dock slutar lyckligt, i armarna på en ovanligt reslig men på sitt vis bedårande brittisk veterinär.
Rosoff har i tidigare böcker parerat sina huvudpersoners svajiga verklighetskänsla med en närmast fulländad spänst, och skildringen av Jonathan Trefoils eventuella paranoia är inget undantag. Den här gången proppar hon dock in för mycket i sin berättelse, möjligen på grund av någon sorts missriktad hänsyn till vuxenpublikens potentiella träskallighet.
Vill jag genomlida hysteriska scener från ett havererande bröllop (här Jonathans och Julies) går jag till exempel hellre på bio, och det är synd att Rosoff i sin vuxendebut inte riktigt förmår utveckla den potential hon visat förut. Att utan åthävor hålla en märklig stämning vid liv i ett par hundra sidor räcker annars gott när man skriver så egensinnigt om förälskelse och psykisk smärta som Rosoff exempelvis gör i sin dystopiska debut från 2004, Så har jag det nu (Brombergs, översättning av Ridelberg).
Den boken blev också en halvhyfsad film (2013), men gick inte omkring och bligade hundögt efter det hela tiden.
