Familjeförbannelser
Publicerad 2016-09-05
Claes Wahlin på Bergmanfestivalen
TEATER. En teaterscen ska vara tom, om den vill göra anspråk på att visa upp samtiden. Systrarna Malacuso recenserad förra veckan, utspelades på en tom scen. Sibylle Bergs Det säger mig ingenting, det så kallade där ute, utspelas på en tom scen. Eirik Stubøs uppsättning av Klaga månde Elektra, framförs på en, ja, nästan tom scen. Rekvisitan är i alla tre uppsättningarna minimal.
Norska Nattionaltheatrets gästspel med Enskilda samtal, däremot, har både bord, stolar och ett trägolv samt en målad fond. Men så är den heller varken modern eller samtida. Liv Ullmans uppsättning visar för mycket respekt för Ingmar Bergmans manus, spelet är lågmält, manuset föråldrat.
Kanske ska den samtida teatern även vara högljudd, som ville den överrösta samtidens alla konkurrerande kanaler och medier. Ostermeiers Richard III var emellanåt högljudd, det är också Stubøs iscensättning av Eugene O’Neills Klaga månde Elektra. Den är stämningsmättad och nedstruken till drygt tre timmar och sju roller. På scenen sitter tre musiker som nästan hela tiden spelar, mest blues eller jazz, vartefter tiden går hämtas musik ända fram till det tidiga 70-talet.
Skådespelarna brister inte sällan ut i sång, som ett slags variant av Dennis Potters sena tv-dramatik, där populärmusiken används för att uttrycka känslor och sinnesstämningar. Ensemblen rör sig på det annars tomma scengolvet, sätter sig på en stol, tar en drink vid baren/klaverlocket, rör sig och agerar som utspelar sig det hela i en lounge.
Jag är osäker på om den ofta rätt höga ljudvolymen tillför särskilt mycket. Den sista delen i trilogin må få en dramatisk styrka som inte riktigt infinner sig innan, men den förvisso medvetet anlagda atmosfären av längtan och hopplöshet skulle kanske vinna på en starkare rytm, en andning.
Bergs Det säger mig ingenting, det så kallade där ute spelas just rytmiskt och säkert av fyra skådespelerskor, en pjäs om fyra tonårstjejer som låtit sig definieras av samhällets värdegemenskaper: konsumtion, utseendefixering, sociala medier, med mera. Rappt driver de med samtiden i samma andetag som den kritiseras för att ha släppt ansvaret. I källaren sitter en av flickornas styvpappa fången.
Pjäsen är träffsäker, men kanske alltför träffsäker, som om den inom en snar framtid riskerar att bli obegriplig, i stället för ett tidsdokument. Men så ser väl teaterns förutsättningar helt enkelt ut.
