Männens och pengarnas makt över kvinnorna

Parets duetter i sängkammaren får mig att tro på kärleken

Uppdaterad 2023-05-29 | Publicerad 2023-05-28

Kungliga Baletten som glädjeflickor i Kenneth MacMillans ”Manon” på Kungliga Operan.

Kvällens titel står skriven som med utrunnet smink på den guldiga ridån. Dubbelsymboliskt kanske, innan publiken får se den unga Manons tragiska livsöde dansas fram i detta fuktskadade operahus som håller på att rasa ihop.

På scenen märks annars inte ett spår av Kungliga operans renoveringsbehov när sir Kenneth MacMillans helaftonsverk från 1974 återuppstår. Såväl Kungliga baletten som Hovkapellet är i fin form.

Men, ok, visst är det en lätt dammig historia om sunkig kvinnosyn som hämtats från Abbé Prévosts 1700-talsroman om Manon Lescaut, och som tolkats i flera baletter och operor. Bland annat av Jules Massenet, vars stämningsskapande musik även här bär fram historien.

Det handlar om Manon som blir kär i den unge studenten Des Grieux. Men hon säljs av sin bror till en rik och ful gubbe (Monsieur G.M.), som på premiären framställs med njutbart obehag av Daniel Norgren-Jensen.

Anslaget är klassiskt så det förslår och utsvävningar som kanske kändes nya i MacMillans koreografi för nära 50 år sedan är numera del av traditionen. Men som sådan förvaltas den fint.

Scenografi och 1700-talsmässig kostym är hämtad från Det Kongelige Teaters uppsättning i Köpenhamn 2003. Det är slängkappor med det rätta fallet, rokokoperuker, trekantshattar, sidenband och raffiga, färgglada snitt åt tjejerna på Madames bordell. Där regerar underbara Nadja Sellrup (som för övrigt har dansat titelrollen i en tidigare upplaga) i rollen som bordellmamma.

Och nog finns här ändå något tidlöst i kvinnornas utsatthet kontra männens och pengarnas makt som talar till vår nykonservativa tid.

På premiären dansas det unga kärleksparet av Madeline Woo och Calum Lowden med en utmärkt känslig intensitet som blåser bort alla eventuella invändningar man kan ha mot uppsättningens förmåga att nyansera Manons situation. Den rymmer egentligen såväl tvång som lockelse inför det lyxliv hon erbjuds, men här blir det psykologiskt ganska tvära kast, även om karaktärsgestaltningen är fin. Parets duetter i sängkammaren får mig däremot att absolut tro på kärleken — åtminstone för stunden.

Man fattar lätt varför Manon faller för denna yngling i päronglassgröna tights, och varför Des Grieux aldrig vill släppa hennes hand. Med sina makalöst poetiska armar visar Madeline Woo dessutom hur balett är så mycket mer än ben och tåspetsar.

Nämnas bör också Dawid Kupinskis starka Lescaut, Manons hallick till brorsa, och Desislava Stoeva som hans syrliga älskarinna.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln