Det är synd om människorna i Göteborg
Örjan Andersson gör Strindbergs drömspel som danshybrid på Folkteatern
Uppdaterad 2023-09-27 | Publicerad 2023-09-24
När en av våra största koreografer sätter upp ”Ett drömspel” på Folkteatern i Göteborg blir det en hybrid, så klart. Örjan Andersson silar August Strindbergs pjäs genom pulserande rörelsekonst, och spetsar de eviga frågorna med fejkade märkesbaddräkter och flyende gräl om vardagsekonomi. Publiken möter en samtidsnära surrealism där dans, teater, ljud och ljus samverkar på den där våglängden som får tiden att stanna.
Scenrummet centreras kring en större cell, där alla kroppar förr eller senare sugs mot en golvlucka och en trappa mot i det okända. Skådespelare och dansare skiftar skepnad, övertar varandras tankar och söker efter dörren till det medvetna. Det repetitiva elementet i dramat ges varierande uttryck; lager av ord på olika språk blir tankevurpor som bäddas in i drömlandskap som blir till rörelse.
Det hade kunnat spreta åt alla håll. Men Andersson har en vision och en framåtrörelse som gör att helheten, trots högt tempo, blir till meditativ scenkonst. Kontexten känns närmast magnetisk och publiken hålls på halster innan klassiska repliker som ”Det är synd om människorna” levereras. Effektfullt.
Scenografin är kondenserad och stram vilket accentuerar det surrealistiska. Stämningen ändras hastigt med små medel; ett nytt ljus, en raserad inre vägg eller stråkar. Kopplingen till förra sekelskiftet och den gryende modernismen är påtaglig. Nijinskij går genom rummet.
Ensemblen har ett säreget, lätt skruvat scenuttryck där rörelse och ord sömlöst smälter samman. Det går inte genast att avgöra vem som är danskonstnär. Koreografin låter skådespelarna slappna av samtidigt som dansarna kan ta ut svängarna. I vissa partier märks ingen skillnad, i andra jobbar man med avancerad rörelseteknik. Parallellt med koreografin flyter orden, lika smidigt. Anderssons speciella flow ger sig till känna i nedtonad, lätt introvert kostym.
Publiken skrattar titt som tätt, som det brukar vara på teatern. Men den här gången är det inte bara av nervositet eller för att bekräfta ensemblen. Den krock mellan andlighet och vardagshumor som drömspelet återkommer till är sorglustig, och ibland riktigt rolig. Man känner igen det svåra i tvåsamheten, fnissar åt pedanteri och bråk om ekonomi. Det är svindlande att kärnan i det här skrevs för över 100 år sedan.
I stort kräver ”Ett drömspel” på Folkteatern dock en relativt insatt eller åtminstone öppensinnad publik. Ungefär som när pjäsen hade urpremiär vid förra sekelskiftet.
