Vem får spela vad på teatern?
Danske regissören Tue Biering ställer frågor om representation i ”De skamlösa” på Malmö Stadsteater
Publicerad 2023-09-24
Teatern är just nu extra upptagen med vilka och hur den representerar. Vissa personer, miljöer och konflikter gör sig estetiskt på scen, andra gör det inte. Eller?
Danske dramatikern och regissören Tue Biering är på hemmaplan när det kommer till att blanda verklighet med fiktion, och osäkra vad som gäller. Hans konsekvent provokativa gränssökande är efter två decennier också av det mer stilsäkra slaget.
”De skamlösa” på Malmö Stadsteater är en föreställning som krockar ett åsiktskaos med meta-underhållning.
Att skådespelare så skickligt gestaltar andra att vi i publiken glömmer bort att de är skådespelare är ett filosofiskt ”problem” sen de gamla grekerna som nu kokat ned till ett mer precist dilemma. Vem får föreställa vem, och vem har rätt att bli kränkt av gestaltningen?
Alla fyra skådepelarna är någonstans rasande. Erik Olsson är topp tunnor redan från start. Ska han beskyllas för att kränka någon, han som gör sitt yttersta som professionell! Han kan gestalta vem som helst, och gör det också. Det enda han inte klarar är att framstå som sig själv.
Shada Sulhav är ett hårt finger i luften - mot allt. Rollfacket ung och arg kräver detta men kan hon inte få visa (sina) andra sidor? Mari Götesdotter är den utvalda aktören som behärskat svalt inleder kvällen med ett meddelande från regissören. Och så André Gatu med alla känslospröt i luften. Har han inte färre repliker än de andra? Får han vara med bara för att han är brun? Och varför ska just han agera orangutang?
Missnöje och frustration går på jagcentrerat toppspinn. Fysiskt dråpligt och träffsäkert för det mesta.
Texten håller ironisk distans och poängen med alla rollbyten undgår nog ingen. Skådespeleri är ett hantverk som kan användas fritt, till att spela päron eller Hitler, oberoende av identitet. Längre än så når Biering inte i saken, resten är att kittla den förmodat woke-känsliga publiken med blackface, porrinspelning, övergrepp och så vidare. Allt lika snabbt övergående, och visst är det roligt.
När fyra så kallade ”vanligt folk” tar plats på scen är det däremot slut på det roliga. Tilltaget är inkluderande fint då de fyra försiktigt talar om sina liv och drömmar. Men vart vill regissören egentligen komma? Varför är de fyra där? Vad betyder det att en verklig sverigedemokrat står på scenen och säger att han är det? Jag saknar i det intensiva virrvarret en mer djupgående fråga.
