Parodin träffar tyvärr inte mitt i prick
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-23
När Strindberg kallar sin pjäs Brott och brott för en komedi, så menade han nog i klassisk tradition att pjäsen slutade lyckligt, inte att den var särskilt rolig. På Strindbergs Intima Teater börjar det likväl muntert. Efter att Charles Trenet sjungit i högtalarna om sin ungdoms kärlek av vilken endast minnen återstår och ensemblen visat upp sig mellan högar av franska caféstolar, som blir ännu fler av fondens spegelvägg, verkar ingen kunna sluta skratta.
Maurice ( Jacob Ericksson) och hans väninna Jeanne ( Thérèse Svensson) skrattar ikapp av lycka över barnet och hans stora debut på teatern som om aftonen väntar. Leende träffar han Cathérine ( Eva Stenson) på caféet, men träffas (fortfarande brett leende) av Passionen i Henriettes ( Jessica Zandén) gestalt, som ju är hans strax uppdykande väns Adolphes ( Lars Green) väninna. Alla ler brett.
Brott och brott är skriven med lätt hand, Strindbergs egna erfarenheter silas genom favoritteman som skuld och öde och att det är synd om människorna. I Philip Zandéns regi ställs kontraster mot varandra. Vi är alltså i Paris på 50-talet, Chet Baker spelar trumpet och männen mer eller mindre lidande konstnärer som kvinnorna beundrar. Spelet tycks bestämt av musiken, det spritter och rycker i figurerna, som om kropparna vet mer än orden.
Men när efter paus det stora brottet (barnets död) ställer det lilla brottet (otroheten) i skuggan, då byts leendena ut mot en förtvivlan av groteska proportioner. Här kravlas mellan stolar, klängs på pelare och misströstas å det grövsta. Fru Fortuna har ställt till det och samvetet plågas.
Uppsättningen saknar varken tempo eller underhållning, inte minst Jacob Ericksson imponerar med sina hudlösa reaktioner på minsta detalj och scenerna med Jessica Zandén blir just så berusande de ska vara. Men frågan är om pjäsen riktigt håller för alla tricks och melodramatiska kast. Parodin är säkert avsiktlig, men för att den ska träffa mitt i prick krävs ett föremål som kan slås i tusen bitar. Här lossnar inte mycket mer än några könsroller.
